För 100 000 år sedan levde sex olika människoarter på jorden. Vår art, homo sapiens, var en av dem. Det var också vid denna tid som några grupper av sapiens vandrade ut från Afrika och in i det som vi numera kallar Mellanöstern och Turkiet. Om detta och den forskning som styrker denna uppfattning om vår historia kan man till exempel läsa i den intressanta boken SAPIENS av Yuval Noah Harari.

Varför skriver jag då om det? Jo, därför att tiden 100 000 år har varit aktuell igen just de senaste dagarna. Den har nämnts i samband med frågan om ett beslut om slutförvar av kärnbränsleavfall. Det beräknas nämligen vara farligt för människor och miljö i minst 100 000 år.

Hur farlig den radioaktiva strålningen är beror på hur stor strålningen är, vilken typ av strålning det är, hur vi exponeras för den och under hur lång tid men enligt OSS så räcker det med ”50 gram av det kärnbränsleavfall som precis har tagits ur reaktorn, för att hela Sveriges befolkning skulle kunna dödas”.

Men nu talas det om att det ska slutförvaras i minst 100 000 år för att inte vara farligt för oss. Eller rättare sagt: oppositionspartierna till höger har länge låtit arga för att ett beslut om detta slutförvar dröjer. KD, L och SD har hotat om en misstroendeförklaring mot den nya miljöministern Annika Strandhäll ifall inte beslut om slutförvar fattas nu före den 13 december. Strandhäll har nu meddelat att ett beslut kommer den 27 januari. Men högersidan verkar inte heller nöjd med det. Kristdemokraten Mikael Oscarsson säger till dagens UNT att det är ”onödigt att trampa vatten i ytterligare 1,5 månad”.

Personligen tycker jag att ett beslut om något som ska gälla i 100 000 år bör kunna ta betydligt längre tid än så. Och Oscarssons meningsfränder klagar ju på att det tagit många år fram till nu. Men i förhållande till riskerna och det ur mänsklig synvinkel oändliga perspektivet tycks mig även detta minst sagt futtigt, ja rentav omoget.

Oscarsson är en bra representant för den typ av politiker som varken har några tidsperspektiv, någon grad av ödmjukhet eller intresse av att ta del av kunskap på området.

På SVT intervjuas Jan Linder som var ansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) för att bedöma säkerheten hos kopparkapseln för utbränt kärnbränsle. Han slutade 2017 när myndigheten inte lyssnade på hans kritik. Han menar att det finns ”olösta forskningsfrågor, och risker att kopparkapseln får sprickor, redan om 100 år”.  Det handlar om ”risk för korrosion, för spänningar och något som egentligen inte undersökts – hur den miljö som skall hålla i 100 000 år påverkas av att det finns extremt stark strålning i närheten”.

Jan Linder säger att han inte skulle ”våga fatta beslut med de här osäkerheterna som vi har dokumenterat”.

Men det vågar alltså Oscarsson och hans meningsfränder i SD och L.

Kan vi lita på den typen av politiker?