Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.