Ett ord som jag i olika debatter stött på alltmer under senare år är ordet ”whataboutism”. Enligt Barbro Fällman, retorikexpert och före detta språkforskare är det ”en argumentationsteknik som går ut på att kritik mot den egna personen/gruppen avfärdas med en jämförelse med något som någon annan har gjort, ofta med syftet att utmåla motparten som en hycklare”.

Att inte svara ärligt på en kritik mot egna ståndpunkter eller ageranden utan istället börja prata om något annat är naturligtvis ohederligt. Den som gillar att diskutera med hjälp av den här typen av ord kan då naturligtvis med full rätt använda ordet ”whataboutism”. Men det vore ju lika enkelt att bara påpeka att det inte var det som samtalet handlade om. Dessutom tycker jag att detta med att debattera via begrepp oftast försvårar många diskussioner.

Men jag tycker mig också ha sett en betydelseförskjutning. Den innebär att ifall man instämmer i en kritik av något men samtidigt påpekar att ”kritikern” hycklar eller är inkonsekvent i sitt stöd eller avståndstagande så anses även det vara ”whataboutism” att påpeka det. Det har jag svårt att förstå.

I maj 2021 skrev jag om det flygplan som tvingades ner över Vitryssland/Belarus därför att det fanns en regimkritiker ombord. Jag skrev att det var ett upprörande maktmissbruk. Men jag tyckte samtidigt att många av dem som reagerade hade varit inkonsekvent tysta 2013. Det var då ett flygplan med Bolivias president Evo Morales tvingades ner av USA i Österrike. Jag minns att det var en del som tyckte att mitt resonemang då var ”whataboutism”.

Den som i samband med Rysslands invasion av Ukraina säger att: ”ja men USA eller Nato då, de har ju också angripit andra länder” utan att ta tydligt avstånd från den ryska invasionen, de gör sig naturligtvis skyldiga till ”whataboutism”. Men jag kan däremot inte förstå varför det skulle vara fel att ta avstånd från alla typer av övergrepp och att kräva den konsekvensen av andra också.

Jag råkade precis läsa om en artikel av Kajsa Ekis Ekman från den 13 mars 2022. Det är en av hennes sista ledarartiklar i tidningen ETC innan hon en månad senare sparkades därifrån. I denna artikel stack Ekis (som vanligt) ut hakan. Hon skrev ”att fördöma Rysslands invasion av Ukraina. Det är självklart.” Men hon påpekade också samtidigt hyckleriet och inkonsekvensen:

”’När Afrikas folk flydde lät ni dem drunkna på Medelhavet och stängde gränserna, när Palestina bombades var det inte tal om sanktioner, när Jemen bombades av Saudiarabien förra veckan och dödssiffran höjdes till 377 000 personer sedan krigets början, då var det ingen som höjde på ögonbrynen, inga extrainsatta möten, tvärtom, ni fortsatte handla med saudierna som om inget hänt.

Hon sammanfattade det med den berättigade frågan: ”är denna selektiva solidaritet en kombination av att offren har rätt färg och att anfallaren är rätt fiende?”

Jag tycker Kajsa Ekis Ekman hade (har) rätt i sin kritik. Säkert finns det de som skulle kalla innehållet i artikeln ”whataboutism”. Men då Ekis samtidigt tog avstånd från Rysslands invasion tycker jag inte det stämmer.

En egen erfarenhet

När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari förra året var jag tillsammans med några andra vänsterpartister och målade en banderoll med texten ”Ryssland ut ur Ukraina” som användes dagen därpå vid en manifestation i Uppsala centrum. Det kändes bra, för vad det nu var värt. När vi en vecka senare demonstrerade tillsammans med alla andra partier i Uppsala kommunfullmäktige (utom SD) plus många upprörda medborgare, så gick vi i täten med den banderollen. Det kändes också bra, men märkligt. Där gick vi med folk som aldrig synts vid protester mot USA:s, Israels eller Turkiets olika övergrepp. Dessutom ”skyddade” av en polismakt som jag aldrig upplevt så vänlig och hjälpsam i en demonstration tidigare.

Naturligtvis var det bra att nästan alla var eniga mot Rysslands anfallskrig. Men visst var det också, så som Ekis skrev, att det råkade vara ”rätt fiende” och att offret hade ”rätt färg”. Och ganska snart skulle det som vanligt visa sig att vårt stöd och våra tankar såg väldigt olika ut när det gäller övriga slutsatser av detta krig. Sådant som synen på Nato, upprustning, stöd till fredsvänner i Ryssland och så vidare….

Men ställ inte olika stöd mot varandra

Att vi har rätt att kritisera ”selektiv solidaritet” betyder inte att vi kan eller ska ställa olika solidaritetsaktioner mot varandra. Det går ju att vara emot både Rysslands, USA:s, Turkiets, Israels med fleras våld och förtryck men använda sina resurser till att till exempel stödja den folkliga kampen i Brasilien. När det gäller praktisk solidaritet så är det ju så att vi aldrig klarar att skapa band med och stödja alla som behöver vårt stöd. Våra krafter räcker inte till det och olika människor kan göra olika insatser, antingen det är att skicka pengar till läkare utan gränser eller samla förnödenheter till de utsatta i Ukraina. Därför får vi aldrig argumentera mot en typ av riktad solidaritet genom att jämföra med en annan och fråga varför inte den också samlar stöd. Däremot kan vi alltså, som sagt, önska och kräva konsekvens när det gäller ställningstaganden. Utan att behöva bli beskyllda för ”whataboutism”.