Det här är Paul von Hindenburg vid sitt skrivbord i rikspresidentpalatset i början av 1932. Bilden ser jag i en väggalmanacka ”BERLINER GESCHICHTE, som vi fått av en tysk vän och som hänger i vår hall.

Hindenburg kom från en preussisk adelssläkt och utbildade sig till militär. Under det första världskriget var han generalstabschef från1916. I presidentvalet 1925 segrade han som de konservativas kandidat med 14 639 000 röster. Den främste motståndaren var då socialdemokraternas kandidat som fick 13 740 000 röster. Hindenburg återvaldes för ytterligare en sjuårsperiod 1932 som kandidat för socialdemokraterna och den politiska mitten. Då var den främste motståndaren i presidentvalet Adolf Hitler.

I november 1932 var det val till riksdagen. Nationalsocialisterna (NSDAP) som i valet i september 1930 hade gått fram mycket backade 1932 med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna och kommunisterna fick tillsammans 221 mandat och var alltså fler än NSDAP. Men saken avgjordes av de borgerliga partierna.

Den 30 januari utsåg Hindenburg Hitler till Rikskansler.

Under bilden på Hindenburg i står det bland annat följande i vår väggalmanacka:

”Denna dag den 4 februari för 90 år sedan, år 1933, utfärdade Hindenburg ´Dekretet av Rikspresidenten till skydd för det tyska folket´, som gjorde det möjligt att upplösa politiska organisationer och konfiskera trycksaker så snart de äventyrade ”den allmänna säkerheten eller ordningen”.

Själva dekretet hade skrivits redan året innan av Franz Von Papen som blev Rikskansler 1 juni 1932 och var chef för det kortlivade och teknokratiska så kallade baronkabinettet. Nu drogs det enligt texten i väggalmanackan ”ur byrålådan för att inskränka mötes- och tryckfriheten avsevärt och gav nationalsocialisterna medel för att bekämpa sina politiska motståndare och konsolidera sin egen makt”.

Det som hände därefter är i sina avgörande stycken numera känd historia. Men lär vi något av historien? Eller upprepar den sig delvis men i nya former?