Regeringen: klantig, skum och ond

Det händer så mycket med Sveriges nya regering och deras ”paradigmskifte” att det är svårt att hänga med i alla svängar. Att beteckna den som både ondsint, skum och klantig är inte någon överdrift. Här några nedslag:

Klantiga

I samband med att regeringen omedelbart svek sina vallöften om ett snabbt el-stöd framstod den inte bara som lögnaktig utan också klantig. Samma sak är det när det nu uppenbaras att EU:s energiministrar i september kom överens om att införa ett vinst-tak för elproducenter. Då skulle 90 procent av intäkter över 180 euro per megawattimme betalas till staten för att sedan omfördelas till elkunderna. Den här lagen började gälla i EU den 1 december 2022, men i Sverige kommer vinsttaket införas först den 1 mars. Det innebär enligt Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionens beräkningar att statskassan missat 6 miljarder under januari och februari.

När energi- och näringsminister Ebba Busch blir utfrågad om detta i SVT skyller hon direkt ifrån sig och säger: ”Jag vill lite strikt hänvisa frågan till finansministern”. Och: ”Det här ligger på finansdepartementets ansvar”. Det var nämligen så enligt Busch att:

Det underlag vi fått….gav vid handen att det bara skulle handla om några hundra miljoner… och där andra frågor har varit mer prioriterade…

Om det stämmer, och om vi bortser från att ”några hundra miljoner” inte låter som en summa att negligera, så blir det ändå knappast bättre av att det är finansministerkollegan som klantat till det. De sitter ju i samma regering.

Skumma

Att vi har ministrar som kommer från verksamheter som de har möjlighet att gynna genom sina nya positioner är skumt i sig. Så kommer till exempel försvarsminister Pål Jonson från vapenlobbyns organisation ”Säkerhets- och försvarsföretagen” (SOFF) och Skolminister Lotta Edholm värvades direkt från styrelserummet i en friskolekoncern och från ett jobb på en lobbyfirma som hjälper välfärdsföretag att bedöma förutsättningarna för att konkurrera framgångsrikt i valfrihetssystem.

När de nu börjar leverera blir det ännu skummare. Inom det offentliga skolväsendet gäller offentlighetsprincipen. Bland friskolorna tycker de icke vinstdrivna skolornas intresseorganisation (Idéburna skolors riksförbund) att det är en självklarhet att alla skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Men de aktiebolagsdrivna skolornas arbetsgivarorganisation Almega och deras intresseorganisation Friskolornas Riksförbund har drivit på för att deras medlemmar inte ska behöva dela med sig till journalister och medborgare av vad som sker i de aktiebolagsdrivna skolorna.

Nu levererar regeringen genom att slå fast att friskolorna ska undantas från offentlighetsprincipen. Läs gärna mer om detta och vikten av offentlighetsprincipen i en artikel i GP av Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.

Och i det parti som i kulisserna styr över regeringen genom Tidö-avtal och kanslitjänster så fortsätter de skumma inslagen att välla ut som ur varbölder. Häromdagen var det 12 SD-politiker i Klippan som sparkades ut ur partiet. Några var öppna nazister. Uteslutningen innebar att inte bara föreningens ordförande utan hela den lokala styrelsen uteslöts. Till SVT säger den lokala före detta ordföranden: ”Är vi uteslutna? Det har jag inte fått veta” och fortsätter:  

Det här är djupt problematiskt för demokratin. Vem skulle våga bilda en majoritet med SD när de vet hur toppstyrt partiet är?

Ett i sig intressant yttrande att fundera över för de partier runt om i landet som bildar majoritet med hjälp av SD

Onda

Ondskan, den negativa människosynen och mobbingmentaliteten uttrycks tydligt i en 30-minuters-intervju med migrationsminister Malmer-Idegard. Läs gärna en genomgång och kritik av denna i en artikel på eFolket.

Ett av flera, bland alla mobbarbeslut som finns i Tidö-avtalet, är beslutet att utreda möjligheten att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det låter ju som en logisk motsägelse att kunna återkalla något som är permanent, men det är den sortens logik som den nuvarande regeringen håller sig med.

Det handlar om drygt 300 000 människor i Sverige som idag har permanent uppehållstillstånd. I en intervju för SVT uttrycker Migrationsverkets generaldirektör Ribbenvik förståelse för att dessa människor nu är oroliga. Han får nu inte heller förnyat förtroende som generaldirektör av regeringen och en av de mer uppriktiga SD:arna i riksdagen skriver på twitter: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”,

En av alla falska och innehållslösa fraser som denna regering svänger sig med är att ”vi behöver göra någonting åt integrationsproblemen”. Ingen med minimal inlevelseförmåga kan inbilla sig att människor som kommit till Sverige och känt en trygghet genom att få  permanent uppehållstillstånd skulle bli bättre integrerade för att de nu riskerar att förlora denna trygghet retroaktivt. Men varken medkänsla, inlevelseförmåga, ärlighet eller tilltro till forskning är något som utmärker denna regering. Däremot är deras förmåga att fördjupa redan existerande klyftor mellan olika delar av befolkningen mycket stor.

Beslutet om att försöka införa möjligheten att retroaktivt återkalla permanent uppehållstillstånd påminner på ett otäckt sätt om den indragning av medborgarskap som skedde för judar i Tyskland 1935 genom de så kallade Nürnberglagarna.

Den ”rimliga” högervågen

Det är helt naturligt. Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.

                                                                                              Jimmie Åkesson

Så sa SD:s partiledare i riksdagen idag den 14 november inför den omröstning om Ulf Kristersson som statsminister som sen genomfördes. Tack och lov fick han inte som han ville ha det.

Oavsett åsikter så var det ett flertal mycket skickliga talare som argumenterade utifrån sina respektive partiers ståndpunkter (den typen av skickliga talare som nog skulle kunna argumentera lika starkt för i princip vad som helst). Åkesson la också som ofta sina argument mycket skickligt. Han sa att SD inte hade fått några ”garantier” av M+KD och att de därför hade ”starka skäl att rösta nej”, men att de ändå skulle rösta ja till Kristersson. Skälet till SD:s ja var att ”vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Sverige precis som i övriga västvärlden”. I detta ”nya politiska landskap” menade han att ”de två extremt liberala partierna i Sveriges riksdag” dras till S+MP+V ”där de hör hemma”, medan å andra sidan M+KD närmar sig en ”konservativ sammanslutning”. Detta kallade Åkesson med sitt vanliga sätt att uttrycka sig för ”en rimlig riktning där vi mer börjar likna andra länder i Europa” med ”konservativa samarbeten”. Det var detta han såg som ”helt naturligt”, ”så det bör vara” och som han ville ha det.

Liberalernas Björklund hade precis innan  beskrivit denna ”rimliga riktning” av ”konservativa samarbeten” med ett uppfriskande ideologiskt klarspråk. Han konstaterade att vi genomlever en kraftfull högervåg över hela västvärlden. Han exemplifierade med Trump, Brexit, Le Pen, Polen, Ungern, Österrike och Italien och påtalade att det är i detta sammanhang som SD ingår. Han konstaterade också att denna högernationalism prövats i Europas historia med fruktansvärda resultat.

I det dystra politiska läge som vi befinner oss i måste jag som socialist säga att jag gläds över att det ändå finns en sådan demokratisk anständighet inom delar av borgerligheten. Självklart har både ledningen för C och L utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga grupper inom det som brukar kallas svenskt näringsliv. Detta nämnde naturligtvis inte Björklund. Däremot sa han att han under sina 25 år i politiken aldrig upplevt så mycket personligt riktat hat från det som han kallade ”högerns svans”. Dessa personer i SD och moderaterna (tänk Hanif Bali) som blivit allt mer aggressiva samtidigt som SD växt ger en försmak av det samhälle som de konservativt högernationella eftersträvar.

Trots den nu djupa sprickan i den borgerliga parti-sammanslutning som ett antal år har kallat sig för ”alliansen” så fortsätter centerledaren Annie Lööf att tala om att hålla samman denna men kombinera det med blocköverskridande samarbeten med MP och S. Det är svårt att tro på. Och svårt att förstå hur hon tänker. Framtiden kommer utvisa om det går att lappa ihop det borgerliga blocket.

Idag röstade 195 av riksdagens ledamöter nej till en reaktionär högerregering mot 154 ledamöter som röstade ja. Oavsett mina egna åsikter eller önskningar i frågan verkar det uppenbart att det är C+L som har bollen nu. Vi har ett reaktionärt block på 154 ledamöter (M+KD+SD). Vi har två mittengrupper S+MP med 116 ledamöter och L+C med 51 ledamöter. Tillsammans skulle dessa ha 167 ledamöter om de slog ihop sina påsar. Det är inte en absolut majoritet (175 av riksdagens 349) men de skulle ändå bli den största gruppen. Om detta läge uppstod så är frågan hur Vänsterpartiet med sina 28 ledamöter ska ställa sig. Jag tycker nog att det – även om vänstern önskar en rödgrön regering – vore rimligt att i ett sånt läge, som det heter, ”släppa fram” en sådan regering, för att sedan driva en tydlig vänsteropposition.

För alla sorter av vänstermänniskor är däremot alla former av politiskt påverkande arbete ute i samhället nu det avgörande.

%d bloggare gillar detta: