Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.

Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.

Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.

Läs Malin Björks förklaring om detta och varför hon inte kunde rösta för denna resolution.

Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:

För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.

Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.

Naiva om Putin?

Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.

Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.

Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.

Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.

När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:

Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,

Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.

Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.

Vapenhjälp till Ukraina?

Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöld  skrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?

Och Svenska Freds förklarar bakgrunden så här:

Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner. 

Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

 Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:

Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.

Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.

Är mer vapen lösningen nu?

Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.

Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.

Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.

Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.

Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?

Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.

Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.

Vi då?

Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.

Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.

*Klein: Chockdoktrinen s. 313