Fossilenergin och kriget

Att bränna olja, gas och kol orsakar uppvärmning och effekter som vi måste anpassa oss till. Och Ryssland säljer dessa resurser och använder pengarna för att köpa vapen. Andra länder är beroende av dessa fossila bränslen, de gör sig inte fria från dem. Detta är ett krig med fossila bränslen. Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta att leva på det här sättet, det kommer att förstöra vår civilisation.”

(Svitlana Krakovska)

Ibland blir vissa samband övertydliga. Och en del personer illustrerar detta. Svitlana Krakovska  är en ukrainsk klimatforskare och medlem i Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Hon deltog i slutskedet av att godkänna IPPC:s senaste stora rapport när Rysslands invasion gjorde det omöjligt för henne att fortsätta sitt arbete.

Krakovska påpekar det som många andra nu också framhållit: kampen mot kriget och klimatkatastrofen sammanfaller då det handlar om de fossila bränslena. ”Jag började fundera på parallellerna mellan klimatförändringarna och det här kriget och det är uppenbart att rötterna till båda dessa hot mot mänskligheten finns i fossila bränslen” säger hon.

Olja och fossilgas till Europa

En fjärdedel (27 procent) av EU:s import av råolja och två femtedelar (41 procent) av fossilgasen kom 2019 från Ryssland enligt siffror från statistikmyndigheten Eurostat.

Enligt den europeiska tankesmedjan Think Thank Bruegel har värdet på den ryska naturgasexporten till EU nu skjutit i höjden till cirka 500 miljoner euro (545 miljoner dollar) varje dag. Det är en ökning från cirka 200 miljoner euro (220 miljoner dollar) i februari.

Enligt Wijkman/Kåberger är värdet av Rysslands totala energiexport med dagens priser, i storleksordningen en miljard euro – per dag!

Då fossila bränslen utgör mer än hälften av Rysslands export så är det naturligtvis även en viktig källa till att kunna hålla igång ett kostsamt krig.

Folk och regeringar i Europa uttrycker avsky för Rysslands krig och solidaritet med de angripna människorna i Ukraina. Men beroendet av rysk fossil energi gör samtidigt att denna konsumtion bidrar till att upprätthålla den ryska krigsmakten.

Några länder i Europa är mycket beroende av denna import. Sverige hör till de länder där beroendet är mindre och där en strypning av den ryska fossilenergin skulle orsaka mindre problem än i en del andra länder. Av Sveriges import av råolja kom 5 procent från Ryssland 2020. Av fossilgasimporten kom ungefär hälften från Ryssland.

En viktig insats mot kriget

Om man ser till dessa siffror så kan man tycka att en strypning av importen av den ryska fossilenergin vore ett viktigt bidrag både mot detta krig och mot klimatkatastrofen.

EU-kommissionen har också sagt att den vill reducera importen så att den vid årets slut ska ha minskat med 70 procent. De båda miljödebattörerna Kåberger och Wijkman kritiserar detta i DN den 10/3. De menar att ”även om det skulle innebära påfrestningar är det denna typ av sanktion som verkligen skulle kunna påverka Putin i dagsläget. Om gasimporten ströps – eller reducerades kraftigt – skulle Putin förlora en stor del av de pengar som i dag finansierar anfallskriget”.

De menar att det skulle vara fullt möjligt i det korta perspektivet (och kriget är nu!) genom att det finns betydande lager av gas och uranbränsle på EU-nivå och att det går att importera från andra länder. Men också genom effektiviseringar och neddragning av energianvändning t.ex. genom att sänka temperaturen i bostäder uppvärmda med gas, minska resandet och andra åtgärder.

De framhåller också något som är viktigt ur det svenska perspektivet:

Eftersom konsekvenserna av ett beslut som detta skulle variera mellan länder och hushåll i Europa skulle en förutsättning vara en solidarisk omfördelning av både energi och andra resurser mellan medlemsländerna.

De ställer också frågan om inte dessa uppoffringar kan kosta mindre än kostnaderna för militär upprustning.

Jag tycker det ligger mycket i deras resonemang.

Tyvärr verkar inte vår regering gå på denna linje. På sin hemsida skriver man att Sverige inte är så beroende av rysk olja och naturgas samtidigt som man konstaterar att ”energileveranser från Ryssland fungerar enligt uppgifter normalt, vilket gör att det i just nu inte finns några indikationer på en hastigt förestående bristsituation”.

Den stridbara fackföreningen Svenska Hamnarbetarförbundet har däremot tagit denna solidaritetshandling på allvar och meddelar att de ”enhälligt beslutat att varsla om blockad mot ryskt gods och fartyg på väg till och från Ryssland i svenska hamnar. Blockaden träder i kraft den 28e mars”.

En ny Sifo-undersökning som Naturskyddsföreningen har låtit göra visar också att 91 procent i Sverige är positiva till ett importstopp av olja, kol och gas från Ryssland.

Priset på bensin och diesel

Som en följd av kriget har även priserna på bensin och diesel gått upp. Det drabbar olika grupper i samhället hårt som till exempel de som driver jordbruk eller transporter och de med låga inkomster som bor i delar av landet där bilen är nödvändig för att ta sig fram. För att möta detta har både regeringen och samtliga partier i den svenska riksdagen föreslagit olika åtgärder som innebär sänkt skatt på bensin och diesel.

Här krockar uppenbarligen behovet av att minska på användningen av fossil energi – både som en motståndshandling mot Rysslands krig och för att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och värnandet av de svenska konsumenterna. Det har också kritiserats av såväl miljöexperter som ekonomer.

Cecilia Hermansson, forskare i finansiell ekonomi vid KTH och vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, skriver:

Man ska vara ganska noga med att satsa på stöd som ges till hushåll som till exempel har brist på resurser, och inte jobba med skatter och priser som gör att vi efterfrågar ännu mer fossila bränslen. Man kan utforma det här på ett sätt som gör att vi inte vill köpa ännu mer rysk olja.

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, skriver:

Sänkt skatt ökar efterfrågan på bensin och diesel, vilket gör att priserna drivs upp. Det i sin tur innebär mer pengar till oljeexportörer som Ryssland.

Och nationalekonomen Lars Calmfors skriver:

Ett problem med sänkningar av bensin- och dieselskatterna är att de bidrar till att hålla uppe efterfrågan på olja. Därigenom blir det möjligt för oljeproducenter att ta ut högre priser än de annars skulle kunna. Det ökar Rysslands oljeinkomster och bidrar på så sätt till att finansiera Putins krig. Sveriges agerande har förstås liten effekt på världsmarknadspriserna, men om många länder gör som vi blir påverkan stor……..Sammanfattningsvis vore det bra om den ekonomiska diskussionen i Sverige kunde handla om mer än hur vi ska kompenseras för att kriget i Ukraina höjer våra levnadskostnader.

Även här håller jag med dessa debattörer. Det måste finnas sätt att ge riktat stöd till drabbade grupper i samhället istället för att generellt stödja fortsatt konsumtion av det som göder både krig och klimatkatastrof.

Läs också vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk: Fokusera på eldupphör, flyktinghjälp och hårdare sanktioner på Europaportalen

Richard Jomshof och kvinnorna

I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.

Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.

Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.

När många flyktingar –  varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.

Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.

Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:

som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”

Eller som det står på UNHCR:s hemsida:

Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.

I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.

Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuas SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga (landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:

Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”

Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.

Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.

Ryska feminister mot kriget

Idag är det den 8 mars – den internationella kvinnodagen. Här i Uppsala har det bland annat manifesterats mot bristerna i den svenska förlossningsvården, till stöd för barnmorskorna men också till stöd för mödra- och förlossningsvården i Ukraina genom UNFPA, FN:s befolkningsfond. För även om vi måste fortsätta våra vanliga liv med både strider och glädjeämnen så överskuggas allt just nu av Rysslands pågående krig i Ukraina.

Jag har skrivit att jag tror att krigsmotståndet hos folket i Ryssland är oerhört viktigt för att få stopp på detta krig. Därför är det hoppingivande att nås av ett protestuttalande från ryska feminister. Nedanstående text har publicerats på JACOBIN MAGAZINE och International Viewoint. Den har översatts till svenska på den utmärkta Marxistarkiv. Här är texten:

Den 24 februari omkring 05.30 Moskvatid, tillkännagav den ryske presidenten Vladimir Putin en ”specialoperation” på ukrainskt territorium för att ”avnazifiera” och ”demilitarisera” denna suveräna stat. Operationen hade förberetts sedan länge. I flera månader har ryska trupper förflyttats till gränsen mot Ukraina. Samtidigt förnekade vårt lands ledning varje möjlighet till ett militärt angrepp. Nu ser vi att det var en lögn.
Ryssland har förklarat krig mot sin granne. Det tillät inte Ukraina rätten till varken självbestämmande eller hopp om ett fredligt liv. Vi förklarar – och inte för första gången – att det under de senaste 8 åren har förts krig på den ryska regeringens initiativ. Kriget i Donetsbäckenet är ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim. Vi anser att Ryssland och dess president inte bryr sig om och aldrig har brytt sig om ödet för folken i Luhansk och Donetsk, och erkännandet av republikerna efter 8 år var bara en förevändning för att invadera Ukraina under täckmantel av en befrielse.
Som ryska medborgare och feminister fördömer vi detta krig. Feminismen som politisk kraft kan inte sluta upp bakom ett angreppskrig och en militär ockupation. Den feministiska rörelsen i Ryssland kämpar för sårbara grupper och för att utveckla ett rättvist samhälle med lika möjligheter och framtidsutsikter, där det inte kan finnas plats för våld och militära konflikter.
Krig innebär våld, fattigdom, tvångsförflyttningar, förstörda liv, osäkerhet och avsaknad av framtid. Det är oförenligt med den feministiska rörelsens grundläggande värderingar och mål. Krig förstärker ojämlikheten mellan könen och kastar tillbaka framstegen för mänskliga rättigheter med flera år.
Krig för inte bara med sig våld från bomber och kulor utan också sexuellt våld: som historien visar, så mångdubblas under krig risken för att våldtas för alla kvinnor. Av dessa och många andra skäl, måste ryska feminister och de som delar feministiska värderingar vara starkt mot det krig som vårt lands ledning har släppt loss.
Som Putins tal visar, utkämpas det nuvarande kriget också under de ”traditionella värderingarnas” fana, så som de förkunnas av regeringens ideologer – värderingar som Ryssland påstås ha bestämt sig för att främja över hela världen som missionär, och använda våld mot de som vägrar godta dem eller har andra åsikter. Alla som har förmåga till kritiskt tänkande inser fullständigt att dessa ”traditionella värderingar” innefattar ojämlikhet mellan könen, exploatering av kvinnor och statligt förtryck mot dem vars livsstil, självbild och handlingar inte överensstämmer med inskränkta patriarkala normer. Att rättfärdiga ockupationen av en grannstat med önskan att främja sådana förvrängda normer, och bedriva en demagogisk ”befrielse”, är ännu en orsak till varför feminister i hela Ryssland måste gå mot detta krig med all kraft.
Idag är feminister en av få aktiva politiska krafter i Ryssland. Under lång tid uppfattade de ryska myndigheterna inte oss som någon farlig politisk rörelse, och därför har vi tillfälligt varit mindre påverkade av det statliga förtrycket än andra politiska grupper. För närvarande verkar mer än 45 olika feministiska organisationer i hela landet, från Kaliningrad till Vladivostok, från Rostov-vid-Don till Ulan-Ude och Murmansk. Vi uppmanar ryska feministiska grupper och enskilda feminister att ansluta sig till Feministiska Antikrigsmotståndet och förena sina krafter för att aktivt gå mot kriget och regeringen som inledde det. Vi uppmanar också feminister i hela världen att ansluta sig till vårt motstånd. Vi är många, och tillsammans kan vi göra mycket: under de senaste 10 åren har den feministiska rörelsen fått en enorm medial och kulturell makt. Det är dags att förvandla det till politisk makt. Vi är mot krig, patriarkat, diktatur och militarism. Vi är framtiden som kommer att segra.
Vi uppmanar feminister i hela världen:
• Anslut er till fredliga demonstrationer och lansera kampanjer mot kriget i Ukraina och
Putins diktatur på och utanför Internet, organisera era egna aktioner. Ni är fria att använda Feministiska Antikrigsmotståndets symbol i era material och publikationer, liksom hashtaggarna #FeministAntiWarResistance och #FeministsAgainstWar.
• Sprid information om kriget i Ukraina och Putins aggression. Hela världen behöver stöda Ukraina nu, och vägra att hjälpa Putins regim på något sätt.
• Dela detta manifest med andra. Vi måste visa att feminister är mot detta krig – och alla sorters krig. Det är också viktigt att visa att det fortfarande finns ryska aktivister som är beredda att enas i motstånd mot Putins regim. Vi riskerar alla nu att förföljas av staten och behöver ert stöd.

Feministiska Antikrigsmotståndet har en Telegramkanal med ytterligare information (på ryska).
Medlemmar i initiativet är anonyma av säkerhetsskäl. Deras representant i London är Ella Rossman

Tankar om kriget och vad det gör med oss

Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.

Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.

Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.

Läs Malin Björks förklaring om detta och varför hon inte kunde rösta för denna resolution.

Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:

För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.

Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.

Naiva om Putin?

Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.

Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.

Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.

Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.

När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:

Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,

Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.

Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.

Vapenhjälp till Ukraina?

Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöld  skrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?

Och Svenska Freds förklarar bakgrunden så här:

Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner. 

Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

 Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:

Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.

Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.

Är mer vapen lösningen nu?

Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.

Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.

Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.

Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.

Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?

Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.

Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.

Vi då?

Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.

Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.

*Klein: Chockdoktrinen s. 313

%d bloggare gillar detta: