I februari 2009 köpte statliga Vattenfall det holländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kronor. Det var den största kontantuppgörelsen i den svenska statens historia. Man kan jämföra summan med andra poster i statsbudgeten. 97 miljarder är ungefär lika mycket som den svenska staten använde till posten ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp” år 2010 och de kommande åren.
Man kan ju som jag tycka att det statliga energiföretaget inte borde ägna sig åt att köpa upp andra företag ute i världen. Framförallt inte gas- och koleldade kraftverk. Istället borde de ägna sig åt och bli bättre på att leverera el till rimliga priser till de svenska skattebetalarna/ägarna/konsumenterna. Man skulle också kunna använda sina resurser till att bidra till den klimatomställning som behövs för att framställa energi utan kol, olja och gas. Men nu har alltså Vattenfall istället blivit en av de största miljöbovarna i Europa vad gäller koldioxidutsläpp. Köpet av Nuon ökade utsläppen till 91 miljoner ton koldioxid per år, nästan dubbelt så mycket som Sveriges totala utsläppsmängd. Det är verkligen illa.
Men nu var det ju dessutom värre än så. Affären Nuon har visat sig vara riktigt usel även rent ekonomiskt. Den har blivit en riktigt stor förlustaffär, hittills 15 miljarder i nedskrivningar. Det som tidigare var en kassako för staten har istället blivit ett ekonomiskt sänke.
Tjänstemän på Energidepartement var tveksamma till affären. Ändå genomfördes den. Energiminister 2009 var Maud Olofsson (c). Hon har ju 115 000 i månaden från den svenska staten utan att behöva göra något sedan hon avgick. Trots det tyckte hon inte att hon hade tid att komma till riksdagens konstitutionsutskott för att svara på frågor om denna vansinnesaffär. Hennes efterträdare Annie Lööf uttalade omedelbart sitt stöd för denna vägran att bidra till ökad klarhet om affären.
Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna hade inga invändningar: ”finns ej skäl att säga nej till affären”, stod det i diariet, enligt tidningen FOCUS.
Nu har vi fått se och höra både finansministern och statsministern framträda inför konstitutionsutskottet. Det är ju två herrar som brukar saluföra ordning och reda som sina främsta egenskaper. Här får de uppenbara problem.
Finansminister Borg säger nu att han inte kände till affären förrän han läste om den i media. Detta måste vara en lögn menade Peter Wolodarski på Dagens Nyheter när han diskuterade saken med Aftonbladets Lena Melin på TV-nyheterna häromkvällen. Ifall Wolodarski har rätt så måste Borg ha gjort bedömningen att det är bättre att framstå som en som inte hade full koll när en dålig affär genomfördes än en som med öppna ögon genomdrev denna vansinnesaffär. I bägge fallen får hans strävan att framstå som mannen med ordning och reda en ordentlig törn.
Statsministerns framträdande inför konstitutionsutskottet skulle kunna vara ett ämne för en helt egen artikel. Och på bloggen Alliansfritt Sverige kan man läsa ett försök till analys av det bludder som landets statsminister presenterar. Den är läsvärd. Analysen alltså. Däremot inte bluddret. Det är möjligen komiskt om man inte betänker att det handlar om så allvarliga saker, då är det enbart tragiskt och provocerande.
Smaka till exempel på detta svar från Reinfeldt och fundera över vad det är han egentligen säger:
Då är vi tillbaka till ett ord som väldigt ofta används i debatten som varit kring detta, och det ordet är information. Jag vill understryka att ordet information ersätter alltså inte beslut. Det ersätter inte beredningsprocesser. Nu hade jag ingen information om detta men jag var tydligt med att det inte hade spelat någon roll. Om jag så hade blivit informerad så fråntar det inte att ställningstagandet i regeringskansliet ska grundas på beredning. I det här fallet på en gemensam beredning.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, ETC, AB
Bloggat: Max Gustafsson, Alliansfritt Sverige
Intressant?