Mellan 2007-2011 ökade elnätsbolagen priserna med 31 procent. Det är ju en helt enorm vinstökning. Men det är värre än så. För det finns de som är värre än andra. Under veckan kunde man på nyheterna höra att Villaägarna var upprörda över de höga och stora skillnaderna i pris hos olika elnätsbolag. 7000 kronor per år kan det skilja i elkostnader beroende på från vilket nätbolag som vi får vår el. Enligt Villaägarna var Fortum sämst. Men även de andra jättarna som Eon och Vattenfall utmärkte sig för att ta ut mycket höga vinster genom hög prissättning inom denna monopolverksamhet. Fortum gjorde under 2013 en vinst på 1,6 miljarder. Det innebar att av det som deras elkunder betalar för nätet går 29 procent till ren vinst åt bolaget. Sveriges bästa nät ur konsumentens synvinkel var det kommunalt ägda nätet i Lidköping. Det kommenterade chefen för Fortum så här:

Vill du inte ha avkastning så är det klart att det har viss betydelse för priserna…… vi bedriver affärsverksamhet och ska ge avkastning till våra ägare.

Och det har han ju rätt i. Sådan är affärsverksamhet. Dess huvudsyfte är att ge största möjliga avkastning till ägarna. Det man kan undra över är ju hur det varit möjligt att de politiker som haft makten att besluta om detta har gett elbolagen denna möjlighet. Ann Vadasz Nilsson, generaldirektören  för den myndighet som ska granska elnätsbolagen ser denna möjlighet till vinst i en monopolsituation som något helt naturligt:

Det är självklart att företag ska kunna gå med vinst. Det tycker jag är naturligt annars skulle ingen vilja driva den här verksamheten.

Att generaldirektören säger så borde man kanske inte bli förvånad över. Hennes högbetalda jobb med att utan framgång hålla efter de värsta vinstexcesserna skulle ju inte finnas ifall inte elnäten privatiserats. Så är det ju generellt med de privatiserade verksamheter som tidigare ägdes av stat eller kommun. De har även gett jobb till en hop av högavlönade byråkrater och konsulter. Kostnader som också skulle ha kunnat användas bättre om vi inte infört den privata vinstdriften. Däremot har generaldirektören fel i sak om detta med att ingen skulle vilja driva verksamheten utan vinst, eftersom exempelvis Lidköpings kommun driver denna verksamhet utan vinstuttag.

Det går att driva elnät som kommunal egendom och utan att någon ägarvinst höjer priset för kunderna.

Uppsala gjorde sig av med sin ”höna”…

Så var det även i Uppsala innan försäljningen av Uppsala Energi till Vattenfall. Kommunen fick in drygt 3 miljarder på ett bräde men förlorade samtidigt de inkomster som kom och fortfarande skulle ha kommit från Uppsala Energi till kommunen. Och Uppsalaborna fick högre elpriser än de annars skulle ha fått. Att ställa tillrätta det som andra rivit ner är svårare än att bygga upp nytt från början. Men det går att återta den gemensamma egendomen. Det finns det exempel på från andra delar i Europa.

När det gäller elnätet så är privatiseringens fördelar mycket svåra att förstå också just därför att ägandet av ett elnät ju är ett monopol. Du kan ha en sorts konkurrens mellan de olika elleverantörerna, men inte mellan ägarna till elnäten. Hur kan någon överhuvudtaget tycka att ”företagande” och privat drift är bra inom detta område? Hur får liberalerna ihop det?

Då kommer jag att tänka på en ledarartikel av Tove Lifvendahl i SvD från den 19 januari. Lifvendahl, som är korsriddare för den konsekventa marknadsliberalismen, känner sig oroad och störd över att kritiken mot vinster i välfärden har fått ett ökat utrymme så att även hennes naturliga kompisar: ministrarna Björklund och Borg, pressats till att säga att de vill ha bort riskkapitalisterna från skolområdet. SvD:s ledarskribent vill inte öppna för någon sådan kritik mot det kapitalistiska företagandet:

Har man väl kastat den principiella hållningen överbord, återstår bara för motståndaren att smula sönder resterna.

Enligt Lifvendahl förespråkar man ”ett mycket långtgående vänsterideologiskt samhällssystem” ifall man ”gapar om förbud mot vinst i välfärden”. Lifvendahls ”principiella hållning” tycks vara att privat vinst alltid är bra inom alla typer av verksamheter. Det är ju en lika långtgående uppfattning som dess motsats att all form av varu- eller tjänsteproduktion ska ägas gemensamt och vara utan vinst. Men mellan dessa poler finns utrymme för en mängd olika uppfattningar och tankar både vad det gäller omfattningen av gemensamt ägande och formerna för detta.

Men låt oss ändå ta Lifvendahls grepp. Hon tycker att Jonas Sjöstedt i en debatt med centerledaren kommer undan för lätt med argumentet att ”vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, ska man nog inte driva ett sjukhus”. Annie Lööf tog nämligen upp det vanliga borgerliga standardargumentet att privata verksamheter som levererar till den skattefinansierade välfärden också går med vinst. Vad är det för fel med det? menade Lööf.

Pengar som försvinner

Att det är en skillnad som bland annat handlar om mätbarheten på kvalitet och att olika forskare visat på konsekvenserna av att föra in vinsten som styrmedel har inte påverkat Lifvendahl.   Kungliga vetenskapsakademin menade ju t.ex. att: ”Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.” Och en utmärkt artikel i socialmedicinsk tidskrift reder ut konsekvenserna av att föra in vinsttänket inom sjukvården. För att nu bara nämna två exempel. Men man kan göra det enklare än så. Om man tar ut en vinst ur verksamheten på en skola så innebär det ju att resurser (skattepengar) som skulle kunnat användas i verksamheten försvinner. Hur någon kan påstå att verksamhet blir bättre av att förlora resurser är svårt att förstå.

Men om vi går vidare med resonemanget. En av huvudfrågorna inom svensk politik idag handlar om vinsterna i välfärden. Att få bort dem vore ett stort och viktigt steg. Men hur är det då med dessa leverantörer till välfärden? Om vi synar dem utan dogmatiska skygglappar, varken socialistiska eller liberala, hur är det då med vinsterna där? Jag tror nog att man även där skulle kunna hitta verksamheter där det vore en fördel ifall inte vinster togs ut. Om vi håller oss till skolan så undrar jag varför  man inte till exempel skulle kunna tänka sig ett statligt läromedelsföretag utan vinst och med billigare läromedel?  När det gäller städning så tycker jag definitivt att det vore bättre med städare anställda inom samma arbetslag som den övriga skolpersonalen istället för den nuvarande utvecklingen med alltmer privata städfirmor.

Men låt oss ta en sak i taget. Vi är många som vill få bort vinsterna ur välfärden. Att samla denna opinion så att den kan ge tillräckligt politiskt avtryck är en stor och för närvarande tillräcklig utmaning.

Media: DN, SVT

Bloggat: Homo Politicus

Badlands Hyena

Läs andra bloggar om skolan, välfärden.

Intressant?

Uppsala