SIFO har kommit med en ny undersökning av stödet till de olika riksdagspartierna.

Enligt denna ligger det dominerande regeringspartiet moderaterna nu nere på 22,8 procent. Det innebär att detta parti är åter till de nivåer de låg på under sin uppgång mellan 1979 och 1998, alltså tillbaka till historiskt mer normala nivåer om vi bortser från perioden 1960 till 1976 då ”vänstervindarna” pressade tillbaka högern.  Man kan ju så här i efterhand tro att vänsterpartiet eller dess föregångare skp/vpk skulle ha haft röstmässiga framgångar under denna period. Men så var inte fallet. Ett parti som däremot gick fram under perioden 1968 till 1976 var centerpartiet som hade stöd av en fjärdedel av väljarkåren. Detta parti har ju genomgått en betydligt mer grundläggande förändring än det gamla högerpartiet nuvarande moderaterna. Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, t.ex. Centern regeringens verkliga högerparti och Från traktor till Bugatti. Nu tycks det som om denna förändring håller på att straffa sig. Man är nere på 2,8 procent. Det betyder att man ligger under riksdagsspärren även om man räknar med den statistiska felmarginalen på plusminus 0,7 procent.

Finns det då anledning att jubla för oss som vill se en annan och rödgrön politik? Nej det är nog tyvärr inte så säkert. För även om de regerande borgerliga partierna för närvarande ”bara” har stöd av 36 procent av väljarna så har de ett annat viktigt stöd, nämligen sverigedemokraterna. Och då ser situationen ganska annorlunda ut. För som bloggaren Homopoliticus skrev för en tid sedan så ingår inte fyra partier utan..

i verkligheten fem partier i hans (Reinfeldts) politiska högerblock: allianspartierna backas upp av SD i riksdagen i nio av tio omröstningar där partiet har en möjlighet att vara utslagsgivande mellan höger- och vänsterblocket. Nio av tio!

Detta framgår väldigt tydligt av en rapport från tidskriften Tiden om hur sverigedemokraterna röstat i riksdagen. Läs den här. Sverigedemokraterna är oavsett vad de säger eller försöker utge sig för ett i grunden genomborgerligt parti. Det visar deras handlingar och partibygge med välavlönade toppfunktionärer. Men de är borgerliga också i en mer grundläggande mening, på samma sätt som när Herbert Tingsten i boken Nazismens och fascismens idéer sa att fascismen ”i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning”.

Men det kan också finnas andra skäl att varken ta ut segrar i förskott eller jubla redan nu. Under förra året ökade vänsterpartiet enligt Aftonbladet mest av alla partier i opinionsmätningarna. Det gläder mig naturligtvis. Men när Jonas Sjöstedt i samma artikel säger att ”Vi är redo att vinna valen i år, vi är redo att ta över”, så känner jag mig mer betänksam. Jag önskar av hela mitt hjärta att vänsterpartiet ska få mer stöd och bli starkare och ska göra vad jag kan för att bidra till detta. Men jag tror inte på detta tal om att ”vinna valen”. Jag tror att vägen till några verkliga segrar för kampen för en välfärd utan vinst, ett rättvisare och mer humant samhälle och en verklig radikal klimatomställning är betydligt längre än till efter årets olika val.

Varför det då? Jo dels naturligtvis för att stödet för ens de ynkligaste steg åt rätt håll när det gäller välfärden, omfördelningen eller klimatet/miljön inte finns bland de styrande i det största oppositionspartiet (s). Det mest sannolika är därför att vänsterpartiet – om man inte vill ge upp det man sagt – INTE kommer sitta i en regering till hösten. DET behöver i sin tur inte vara dåligt. Ett vänsterparti som förenar sig med och driver på rörelser utanför parlamentet kan vara viktigare för samhällsförändring. Minns att de nu i perspektiv radikala förändringarna av det svenska samhället skedde under en period när vänsterpartiets föregångare inte var i regering medan däremot de stora utförsäljningarna skedde under den period när vänsterpartiet var som starkast. Förmodligen kan även vänsterpartiet som parti tjäna på att vara radikal opposition i den nuvarande samhällssituationen. Jämför med Enhetslistan i Danmark.

Det finns däremot stora risker med att sitta i regeringar som inte vågar ta makten över och striden om ekonomin. Kajsa Ekis Ekman skriver (som alltid klokt) om detta i tidningen ETC:

Hur kommer det sig att länder som först röstar ­vänsterut med en övertygande majoritet, plötsligt ­exploderar i rabiat ilska mot sina regeringar?

Jo, det är ett tecken på politikens omöjlighet idag. Trots att människor röstar in progressiva, sociala partier, klarar de inte av att förändra särskilt mycket. Deras händer är bakbundna. Det är kapitalet som har den avgörande makten. Politikerna lovar ”Yes we can”, men de kan inte. För att kunna göra verkliga förändringar måste politiken ta makten över ekonomin. Då krävs det mer än små höjningar av tak i a-kassor och att inrätta innovationsråd. Precis detta är socialdemokratins dilemma och precis detta kommer att bli problemet här i Sverige om vi får ett regeringsbyte nästa val. Om de sociala, reformistiska partierna inte klarar av att förbättra situationen, kommer människors hopp att övergå i besvikelse. Och då kommer reaktionen som ett brev på posten.

Så hoppas och gör vad du kan för framgång även i valen, men hoppas inte på seger redan där. Det är ett större projekt.

Media: Expressen, SvD1, SvD2, SvD3

Läs andra bloggar om moderaterna, centern, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, valet

Intressant?