Alla inlägg av anders fraurud

Om valet i Turkiet

Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.

Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..

En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:

Tänk om

1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,

2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne

3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen

4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska

5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet

6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut

7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare

8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer

9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj

10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet

SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?

Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.

Memet Aktürk Drake

Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.

Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 29 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Europa, Höger
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 29 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/29/om-valet-i-turkiet/

Apropå gröt och gofika

Först något lite personligt:

Min far växte upp i ett fattigt arbetarhem i Oslo med fem syskon. Hans mamma dog tidigt och den äldsta systern tog över hennes roll och uppgifter i den tidens hushåll. Vid något tillfälle hade de det så knapert så att de fick någon sorts fattighjälp. Om det berättade min far ibland. Saken var den att syskonen då hade använt pengarna – eller åtminstone det mesta av pengarna – till att gå på ett fik och smälla i sig lite godsaker. Nu kanske du tror att min far berättade det här för att visa hur dumma människor kan vara. Att de inte köpte och åt något nyttigare och mer mättande. Men så var det inte. Tvärtom berättade han det alltid som att de tyckte att de hade någon sorts rätt att unna sig denna njutning. Om du inte förstår den känslan så tror jag inte att jag kan förklara den. Den handlar om att ha upplevt att ha det knapert eller att åtminstone kunna leva sig in i hur det är och känns.

Jag kom att tänka på det här när jag lyssnade på en debatt i morgonens P1. Den handlade om att författaren och SvD-skribenten Lena Andersson skrivit en artikel i SvD om att barn i fattiga familjer borde få gröt att äta ifall de var så hungriga som vissa numera hävdar. Sådana som till exempel Röda Korset eller Verdandi. Man borde inte säga att några barn i Sverige går hungriga, tyckte Andersson. För om barnen är hungriga så är det föräldrarnas fel.

Anderssons artikel och tänkande passar in i ett allt vanligare mönster från högersidan och gynnade grupper. Den sparkar neråt. Aldrig hör vi dessa skriftställare och debattörer kräva att ägare till pooler eller stora energislukande bilar borde lära sig att hålla igen istället för att få elstöd (det där som är hemligt ni vet, för att det inte ska synas vilka som gynnas mest) eller kräva sänkta bensinpriser. Eller att de allra rikaste som flyger privatjet (vilket ökat till rekordnivåer) kunde tänka på klimatkrisen.

En skribent som svarar mycket bra på Lena Anderssons artikel är Lars Henriksson. I Göteborgsposten skriver han bland annat:

…visst har hon rätt, även de som lever på existensminimum kan i Sverige hålla sig vid liv genom att äta gröt. Precis som att den som drunknar borde ha lärt sig att simma, att alla som fått förslitningsskador genom att arbeta med kroppen borde ha bytt jobb eller att de deprimerade borde rycka upp sig istället för att söka skattefinansierad psykiatrisk hjälp eller överdosera medicin.

……Eller så kan vi välja att se att det finns samband mellan människors liv, samband som tillsammans skapar villkoren i samhället. Att det till exempel finns ett samband mellan ojämlikheten och att vinsterna ökat dramatiskt på lönernas bekostnad, mellan att Sverige är ett av de länder som sänkt skatterna mest och att kommuner och regioner nu förbereder en lavin av nedskärningar, att bankerna aldrig gjort så stora vinster och att det svenska folket är belånat upp till hakan.”

Om du lyckas öppna artikeln via länken (det går ibland) så läs den i sin helhet.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 22 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 22 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/22/apropa-grot-och-gofika/

Tur eller otur

Ibland hör eller ser man ett reportage på radio eller TV som verkligen berör. Igår (lördag) lyssnade jag på Konflikt i P1. Det handlade om arbete, vad det är värt, hur länge och hur mycket vi ska arbeta.

Det för mig starkt berörande var en intervju med den ensamstående mamman Jenny Karlsson i Haninge utanför Stockholm. Hon berättade om sitt liv och att hon nu tvingas jobba dubbla städjobb för att få lönen att räcka till.

Jag kan inte återge intervjun, utan uppmanar dig att lyssna på den. Jenny Karlsson beskriver utan att beklaga sig de svårigheter hon gått igenom och de svårigheter hon nu har. När jag lyssnar grips jag av både sorg och ilska över att vi inte kommit längre ens i Sveriges rika land. Inte när det gäller allas möjligheter att leva i lugn och trygghet utan stress över att få det att gå ihop ekonomiskt.

Jag vet att många, fortfarande, även av så kallat vanligt folk, har det bra materiellt, trots att klyftorna ökat. Men samtidigt har vi medmänniskor som Jenny som trots att de sliter hårt inte får ”lön för mödan”.

Jag tänker när jag lyssnar på reportaget att bland oss som inte tillhör de rika så handlar det mest om tur eller otur. Tur att inte bli långvarigt sjuk. Tur att dela livet och hushållsekonomin med en annan människa. Tur på bostadsmarknaden att hitta ett bra boende till rimligt pris. En massa andra olika sorts tur eller otur som avgör väldigt mycket hur du får det och hur du har det. Så skulle det inte behöva vara ifall vi hade ett samhälle där alla garanterades grundläggande tryggheter. Där inte långvarig sjukdom ska tvinga dig att leva sämre än andra. Där vi inte behövde höra skitsnacket om att ”det ska löna sig att arbeta” utan där det istället verkligen gjorde det för alla.

Så lyssna på intervjun (på SRPlay, den tar ungefär en kvart) och fundera sedan på vad du tror att vår nuvarande stats- eller finansminister skulle säga till Jenny Karlsson.

Om du sitter kvar och lyssnar vidare kan du höra om fransmännens ilska mot Macrons pensionsreform och eventuellt se att deras reaktion kanske inte är så konstig, medan däremot vår brist på reaktioner är det. Du kan också få höra argument för 4-dagarsvecka från bland annat Storbritannien.

1 kommentar
by anders fraurud on 7 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Klass, Rikedomens fördelning
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 7 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/07/tur-eller-otur/

Våldets logik

USA är ett land som påverkat och påverkar Sverige på många sätt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Samtidigt är det många saker i USA som framstår som mycket märkliga för de flesta svenskar. Olika typer av penninghungriga kristna kyrkor med en mycket gammaldags bokstavstro är ett sådant fenomen. Uppslutningen kring en motbjudande, lögnaktig och bisarr figur som Trump är ett annat. Svårförståelig för de flesta svenskar är också synen på rätten att beväpna sig.

I Sverige har skjutvapen blivit vanligare när det gäller dödligt våld. Ökningen av död genom skjutvapen ökade från 25 fall år 2013 till 63 fall år 2022. Det handlar här om uppgörelser mellan olika gängkriminella. Det är förfärligt och handlar naturligtvis också om tillgången till vapen. Men denna tillgång är olaglig. De kriminella har inre rätt att bära dessa vapen.

I USA är det – även om vapenlagarna ser lite olika ut i olika delstater – överallt tillåtet att utan speciellt tillstånd offentligt bära skjutvapen dolt eller (i 30 delstater) öppet. USA, där det finns fler skjutvapen än invånare, är också ett mycket våldsamt samhälle. Över 39 000 människor skjuts till döds i USA varje år, enligt Amnesty. Och i genomsnitt skjuts mer än 360 människor varje dag, men överlever ”i alla fall tillräckligt länge för att komma till sjukhus”.

”The Second Amendment”

Rätten att fritt bära vapen bygger på det andra tillägget till författningen från 1791, där det står:

En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.

Denna lag uppstod alltså när USA ganska nyss (1776) krigat sig till självständighet från kolonialmakten Storbritannien. Centralmakten var svag och det fanns ett motstånd (redan då) mot den federala makten. Det handlade där om beväpnade hemvärnsmiliser. Det kan ju låta folkligt och ”demokratiskt” men den USA-baserade journalisten Karin Henriksson berättar i Access om historikern Roxanne Dunbar-Ortiz. Hon har studerat ursprungsbefolkningens öden och istället för ”några strävsamma, självförsörjande nybyggare” såg hon ”systematisk fördrivning av vad man kallade indianer och exploatering av slavarbetskraft”…..”Miliserna var själva verktygen när den vite mannen tog och behöll makten”.

USA idag

Jag lyssnade på USA-podden på radio häromveckan. De pratade om skolskjutningarna i USA och om National Rifle Association (NRA) den lobbyorganisation som ständigt motsätter sig alla inskränkningar i vapenlagarna. USA har genomlidit ett flertal mass- eller skolskjutningar under de senaste åren, till exempel 2017 i Las Vegas (59 döda) eller i Texas i maj 2022 (21 döda). Och nu senast i mars på den kristna privatskolan i Nashville (7 döda). Det finns också en opinion för att begränsa rätten att fritt bära vapen. Men NRA kämpar stenhårt emot detta.

Från en svensk synvinkel så framstår det som svårbegripligt att inte se ett samband mellan vapentillgången och det dödliga vapenvåldet. Även om våldet i sig har sina egna samhälleliga och psykologiska orsaker så ökar naturligtvis risken för skjutvapenvåld ifall dessa är rikligt förekommande.

Man kan tycka att det borde dras några slutsatser efter alla vidriga skjutningar. Men jag hör på USA-podden att NRA istället för regleringar och begränsningar av vapentillgången menar att skolvakter bör beväpnas för att skydda barnen. Ja, sådan är våldets logik. Men denna logik leder bara till en fortsatt upptrappning.

Världens länder

Jag funderar vidare på detta spår. Det talas mycket om ekonomisk kris i världen. Men en bransch känner inte alls av detta. Militärindustrin blomstrar, länder rustar upp sina krigsmakter och rustningskostnaderna når nya rekordnivåer.

skarpt läge

I Ukraina pågår Rysslands överfall. I Sudan slåss två generaler om makten. Men också de länder som inte är i krig spänner sina muskler och skramlar med sina vapen. I Sverige pågår en stor militärövning – kallad ”Aurora 23” – som är den största militärövningen i Sverige på många decennier. 26 000 svenska soldater deltar tillsammans med 700 marinkårssoldater från USA och militärer från 12 andra länder. Hur man kan döpa en militärövning efter den romerska gryningens gudinna är för mig svårt att förstå. Men viktigare är att fundera över om detta sätt att spänna och visa de militära musklerna gör oss tryggare. Innebär det inte istället att ytterligare trappa upp spänningarna mellan olika världsmakter? Att förstärka våldsspiralerna? På samma sätt som när en amerikansk B52 i mars flög i finskt luftrum mycket nära den ryska gränsen. Då tyckte en militärexpert att det var ett bra ”skrämselbudskap”. Övningsledaren för ”Aurora 23”, brigadgeneral Stefan Andersson tycks resonera på samma sätt. Han säger att han räknar ”med att Sverige genom övningen kommer att anklagas för att eskalera det säkerhetspolitiska läget och att markeringar till havs eller i luften kan vara att vänta”. Men säger Andersson:

Det är vi förberedda på och vi kan omedelbart växla om från övning till skarp verksamhet.

”Skarp verksamhet”?!

Det är så alla dessa militärer och militärexperter (och de flesta politiker) resonerar. Egentligen tänker de väl precis på samma sätt som lobbyorganisationen NRA i USA? Våldet och vapnen kan bara mötas med mera våld. Beväpna skolvakterna. Rusta upp krigsmakterna. Se mer hotfull och skrämmande ut.

Är det inte dags att börja tänka på ett annat sätt?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 27 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Vapen och krig
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 27 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/27/valdets-logik/

Stöd de strejkande lokförarna!

Tänk dig att du är den enda ansvariga ombord på ett transportmedel som kan ha upp till 1800 passagerare. Jag pratar om pendeltågen i Stockholmsregionen. Där ska en ensam lokförare nu sköta allt, även vid olyckor eller då tåget står still mellan stationerna på grund av något av alla de fel eller brister som tågtrafiken numera dras med.

Tidigare hade lokföraren en arbetskamrat med på tåget: en tågvärd. En arbetskamrat som bland annat ansvarar för manövrering av vagnsdörrarna, informerar resenärer och hjälper dem tillrätta vid trafikstörningar. Men de behövs alltså inte. Det tycker inte de som beslutat om detta. Istället ska de ungefär 350 tågvärdarna ersättas med kameror.

Förutom att detta skapar stress och ökad arbetsbelastning för lokförarna så innebär det sämre förhållanden och minskad säkerhet för alla resenärer. Sådana försämringar som påpekats är:

  • Att resenärer kan klämmas i dörrarna eftersom kamerabilderna är dåliga.
  • Att det blir mer förseningar då lokföraren ensam ska åtgärda alla störningar eller vänta på hjälp som ska komma med bil.
  • Att det inte finns någon hjälp ombord och att informationen försämras när lokföraren har annat att prioritera.
  • Att resenärer med funktionsnedsättning inte kan resa spontant eftersom de nu måste förboka rampservice.

Beslutet om det här togs redan 2021 av Stockholmsregionens dåvarande blågröna styre. I samband med valet 2022 lovade socialdemokraterna att ha kvar tågvärdarna. Men när man nu styr regionen tillsammans med centern och miljöpartiet har man istället valt att gå ihop med borgerligheten och låta nedmonteringen fortgå. Ansvarigt trafikregionråd är miljöpartiets Anton Fendert. Han har inte sett någon anledning att ändra sig eller påverkas av den massiva kritiken från de anställda, sedan ”första beslutet fattades för två år sedan”. Han sa till SEKO-tidningen:

Federt

Vi ser att vi har en teknisk utveckling som möjliggör att vi kan ha personalen på andra platser i pendeltågstrafiken.

På ”andra platser” alltså, men inte på tåget, vilket ju är det som kritiken handlar om.

Presschefen Erik Söderberg på MTR, det företag som driver pendeltrafiken och kommer tjäna ekonomiskt på att ersätta människor med kameror, säger att han ”förstår” att ”förändringen i arbetssätt orsakar känslor hos en del av våra medarbetare”. ”Orsakar känslor”, alltså.

Så kan man också beskriva de stora protester som riktats mot beslutet.

Men den känslan handlar inte bara om en konservativ motvilja mot förändringar. Den handlar om en reaktion mot uppenbara försämringar av arbetsvillkor. En reaktion vi skulle behöva ha mer av i dagens Sverige. Den handlar också om yrkesstolthet och ansvarskänsla, en vilja att ta ansvar för allas säkerhet, inte bara personalens utan också resenärernas. Dessutom handlar den om solidaritet med en annan yrkesgrupp: tågvärdarna.

I fredags den 14/4 beslutade ett möte med över 150 lokförare på pendeltågen i Stockholm med stor majoritet att lokförarna på pendeln skulle gå ut i vild strejk från idag måndag den 17/4 klockan 03.00 (alltså i skrivande stund för ungefär 11 timmar sedan). Strejken kommer pågå i 3 dagar och avslutas onsdag 19/4 klockan 23:59. Deras krav är att få tillbaka tågvärdarna, för både lokförarnas och resenärernas säkerhet.

Mer om detta kan du läsa på de strejkandes blogg. De skriver där bland annat:

Vi är vanliga hederliga människor som går till arbetet, i ur och skur, dygnets alla timmar, men nu har vi fått nog.

De har också en sida på facebook: vild strejk på pendeln.

Nu är det samtidigt så att denna strejk är en så kallad vild strejk. Det beror på att fackförbundet Seko som organiserar lokförarna är bundna av fredsplikt. De som strejkar kan dömas till skadestånd. Därför har de strejkande upprättat en strejkkassa via Förbundet Arbetarsolidaritet. Vi kan stödja den och de strejkande genom att:

swisha till 123 699 29 52,

eller betala till bankgiro 418-6482,

märk insättningen med ”tågvärd”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Fackligt, Rörelser och solidaritet, Välfärden
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 17 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/17/stod-de-strejkande-lokforarna/

Hoppet som Jeremy Corbyn väckte

I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.

Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.

Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).

Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.

Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.

Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.

I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.

I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.

Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.

På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.

Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Höger, Internationellt, Socialdemokratin
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 11 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/11/hoppet-som-jeremy-corbyn-vackte/

Vart går klimatpolitiken? – och vem styr?

Klimatpolitiska rådet är regeringens oberoende expertråd som ska granska regeringens klimatpolitik.

Häromveckan kom de ut med en rapport där de slår fast att:

Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen. Det gäller framför allt från inrikes transporter och arbetsmaskiner.

”Inte tillräcklig” är en mycket snäll värdering av en ”klimatpolitik” som leder till ökade utsläpp. Den senaste rapporten från IPCC konstaterar att det fortfarande globalt investeras mer i fossila bränslen än i klimatomställningen och att de kommande sju åren är helt avgörande för möjligheten att vända klimatkrisen. Mot bakgrund av detta känns det riktigare att kalla den svenska regeringens politik för katastrofal.

Långsamt?

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger om rapporten från Klimatpolitiska rådet att ”Regeringen delar helt bilden om att det går för långsamt”. Men regeringens politik går inte ”för långsamt”, den rör sig åt fel håll. Samtidigt hävdar ministern att regeringen kommer besluta om ”långsiktiga satsningar som leder till minskade utsläpp under mandatperioden”. Det känns inte förtroendeingivande.

Det från Timbro avknoppade Näringslivets Medieinstitut tycker att medierna varit ensidiga och taskiga mot Klimatministern. De skriver att:

Klimatminister Romina Pourmokhtari står i media närmast ensam som försvarare mot Klimatpolitiska rådets kritik av klimatpolitiken. Samtidigt ges ett antal företrädare för oppositionen, ett antal miljöaktivister och ytterligare några akademiker utrymme att förstärka kritiken. Slagsidan är massiv.

Att Pourmokhtari ser ut att stå ensam är lätt att hålla med om. Frågan är väl om det bara ”ser ut” så, med tanke på styrkeförhållandena inom regeringen och i förhållande till skuggkabinettet i SD. Annars är det kul att höra språkrör för ”näringslivet” klaga på ”massiv slagsida” när de för en gångs skull inte dominerar en fråga i medierna.

En intressant sak är också att det uppenbarligen finns olika intressen och riktningar inom kapitalägarklassen när det gäller klimatomställningen. Enkelt uttryckt som en motsättning mellan dem som surrar sig fast vid fossilkapitalet och dem som vill satsa på nya energislag.

Även tunga företag som t ex Scania och branschorganisationer är kritiska till regeringens klimatpolitik och Svenskt Näringsliv presenterar ett startprogram för mer vindkraft i Sverige. Där skriver man om ”beslut som behöver fattas av en regering som vill ta ansvar för att säkra vindkraftens del i ett fungerande kraftsystem” och om att ”Ett utbyggt energisystem (där ”vindkraften måste ha en bärande roll”) är ”avgörande för Sveriges konkurrenskraft”.

Det är samma tongångar som i en artikel i Aftonbladet från 7 september skriven av representanter för ”över 200 små, medelstora och stora bolag, som tillsammans omsätter över 1 000 miljarder svenska kronor”. De krävde att Sverige skulle gå före i klimatomställningen men menade att det då krävdes ”både incitament och tuffare regleringar” från politikerna ”eftersom sådana krav gör oss bättre”.

I valrörelsen gick Kristdemokraterna till hårt angrepp mot en utbyggnad av vindkraften. Då var budskapet: ”Sätt stopp för MP:s stålskogar av vindkraft”. Men Ebba Busch är ju en politiker som har en stor förmåga att svänga utan att låtsas om vad hon tidigare sagt. Och nu verkar hon lyssna mer på direktörerna i vindkraftsfrågan.

Men regeringens största parti (sd), som styr utan att behöva ta ansvar, har en helt annan inriktning. De menar att ”Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet 2045”. I en intervju med Sveriges Radio den 25 mars säger sd:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen att de ”vill istället rikta fokus mot att få ned utsläppen i andra länder”. Dessutom är 1,5-graders-målet ”fullständigt orealistiskt” enligt Kinnunen: ”Nu ligger vi snarare på en bana mot någonstans mellan 2-3 grader”. Något som inte tycks bekymra Kinnunen alls.

Och medan Klimatminister Romina Pourmokhtari säger att satsningar för att få ned utsläppen kommer ske under mandatperioden har Kinnunen sagt att ”Det har av någon anledning inte fungerat med miljöministern”. Han menar att sd på sikt måste sitta i regeringen: ”Det är komplext att dels vara med i processerna i regeringskansliet och dels bedriva oppositionspolitik”.

Medan de formella regeringspartierna representerar den politik som Rockström och Earth4All kallar ”för lite och för sent” så står SD för både förnekande av vetenskap (mer extremt hos några företrädare som Elsa Widding) och en kurs som innebär att i stort sett inte göra någonting åt klimatkrisen inom Sveriges gränser. Framtiden kommer utvisa ifall detta kommer krocka med delar av näringslivet och de formellt regerande partierna. Även om vi skulle behöva så mycket mer, ja det ”Jättesprång” som Earth4All förordar så får vi ändå hoppas att en sådan krock sker snart. Men vi behöver mycket mer.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 6 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Höger, Klimat och miljö
Märkt , , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 6 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/06/vart-gar-klimatpolitiken-och-vem-styr/

Priset på maten är inte som vädret…

Mat tillhör det allra mest grundläggande när det gäller våra behov. Vi måste äta, även om vår statsminister uppmanat oss att ”bita ihop”. De höga matpriserna drabbar nu många människor, men framförallt de som redan innan de stora prishöjningarna hade det svårt.

Hjälporganisationer som Stadsmissionen hör till dem som ser detta mycket tydligt. Deras utdelning och försäljning av mat i de sociala matbutikerna Matmissionen (där de som har en inkomst under 12 163 kan handla) ökade under 2022 med 67 procent. Av de som besöker Stadsmissionen för att få mat är 62 procent människor med långvarigt ekonomiskt bistånd. En annan grupp är människor med garantipension. Naturligtvis möter Tidö-regeringen detta på sitt typiska vis genom att vilja införa det som de kallar ”bidragstak”. Deras tanke är ju att människor som får det som de kallar bidrag inte är villiga nog att arbeta (då räknas inte RUT-bidragstagare men däremot just de som nu tvingas till Stadsmissionen). Genom att sänka deras ekonomiska bistånd hoppas man få dem att bli mer ”arbetsvilliga”. Sveriges stadsmissioner har här en helt annan linje. De föreslår istället att försörjningsstödet höjs och att också grundavdraget höjs för dem med låg förvärvsinkomst som inte längre räcker till mat och hyra.

Ditt fel

Andra maktmänniskor som på sina sätt är med och skapar bilden av att fattigdomen är de fattigas eget fel är riksbankschefen Erik Thedéen eller Icas vd Eric Lundberg. Thedéen tycker att vi ska välja billigare butiker, vilket ju är ett lysande råd från en riksbankchef. Eller som det står i rubriken till artikeln i SvD: ”Dämpa semmelpriserna” (vilket får en del av oss att tänka på en viss Marie Antoinette). Eric Lundberg, säger att det är konsumenterna som har störst makt över matpriserna i Sverige: ”Det är i slutändan de som avgör”.

Forskarna Jonas Bååth och Christian Fuentes bemöter dessa uppfattningar i en artikel i Aftonbladet. De skriver:

Att lägga ansvaret för att lösa bredare samhällsproblem på konsumenterna är en gammal beprövad metod. I relation till miljöfrågan har det gjorts så länge att det till och med finns ett akademiskt begrepp för det, ”responsabilization”.

De menar att det ”i både ekonomisk och sociologisk forskning” saknas empiriskt stöd för idén att det är konsumenterna som styr marknaden. Istället är det så att:

handlarna i första hand agerar på signaler från sina konkurrenter – antingen genom att imitera dem eller avsiktligt göra något annat än konkurrenterna. Vad kunderna efterfrågar är helt enkelt sekundärt.

Den huvudsakliga makten över prissättningen ligger hos de stora koncerner som dominerar på den svenska matmarknaden. Som Konkurrensverket skriver:

Marknaden för dagligvaruhandel i Sverige består av fem dagligvarukedjor där ICA har en marknadsandel på omkring 50 procent. Det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad.

Men som Konkurrensverket också skriver: ”Det är inte förbjudet för ett företag att ha en dominerande ställning på sin marknad”. Verket tar ändå upp frågan om dessa koncerner drar ”nytta av inflationen genom att passa på att höja priset och sina egna marginaler lite extra”. Men konstaterar samtidigt att: ”Det är inte Konkurrensverkets sak att ha åsikter om vilken nivå marginalerna ska ligga på”.

Inte heller regeringen tycktes vilja ha någon uppfattning om den saken för några veckor sedan. Då debatterade de detta med Vänsterpartiet som ville att regeringen skulle få livsmedelsjättarna att komma överens skriftligt om att hålla igen på matpriserna. Men till sist kallade finansministern till sig de tre största matjättarna. Och märkligt nog tycks faktiskt några saker ha hänt. Bland annat gick en fjärde matjätte ut med att de utmanade de andra med att sänka priser.

Oavsett hur det blir och ifall en del priser på viktiga basvaror av mat faktiskt sänks så tyder det som hänt på att koncernernas marginaler inte är sådana att de tvingas lägga ner ifall de håller igen på priserna. Det är inte heller rimligt att alla bördor i dyrtiden ska läggas på människor som har svårt att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste. Även företagen och dess bonusdirektörer och alla som har det riktigt gott ställt borde ta någon sorts ansvar för att dela bördorna.

Det är som ofta annars inte heller rimligt att bara låta den så kallade marknaden ha sin gång och betrakta den som lika opåverkbar som vädret. Naturligtvis behövs det politiska beslut och prisregleringar. Finansminister Elisabeth Svantesson tyckte att det var ”en riktigt dålig idé” att ”sätta ett pristak och kanske reglera det i lag”. Men det är absolut inte något verklighetsfrämmande eller extremt. Istället är det den nyliberala extremismen som ”står i kontrast till både lagstiftning och erfarenhet”, enligt historikern Håkan Blomqvist som skriver om detta i tidningen Internationalen: ”Visst går det att reglera priserna”. Läs den artikeln.

Matprisprotest 1972 Skärholmen, Stockholm

Och fortfarande förstår jag inte varför vi inte skulle kunna göra något åt matmomsen, åtminstone på livsnödvändiga basvaror.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 2 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Marknadsvansinnet, Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 2 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/02/priset-pa-maten-ar-inte-som-vadret/

De, dem, dom och tiden som går

Almqvist

Är du tillräckligt gammal för att minnas den hurtfriska sången ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera…”? Den sjöng vi på lågstadiet när jag var barn. Jag gillade inte sången. Inte heller funderade jag över varför vi sjöng att ”vi gå” istället för ”vi går”. Men det berodde på att Sverige tidigare hade en pluralform för verb. Så att man skrev ”jag går” men (i plural) ”vi gå” och ”jag gick” men ”vi gingo”. Men talspråket förändrades så att de här pluralformerna började försvinna. En av de första som tyckte att det därför var dags att ändra skriftspråket och anpassa det till talspråket var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Det var alltså redan på 1840-talet. Men förändringen tog tid. År 1885 skrev språkprofessorn Adolf Noreen:

Önskligt vore också, att t. ex. sådana konstruktioner som ’vi går’ o. d. snart erkändes såsom oklanderlig svenska; man blefve då befriad från det hos skolungdom ymnigast förekommande ’fel’, hvilket torde mer än något annat dylikt bidraga att förbittra en kriarättares redan därförutan nog mödosamma lif. Man har minsann tillräckligt att göra med att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan att man företar sig att korrigera dem äfven i de punkter , där de utrycka sig bättre än sina lärare.

(Noreen: Om språkriktighet s. 39–40)

Under 1900-talet började allt fler författare använda den s.k. enhetsformen alltså den där verbet var likadant både i singular och plural.

Men enligt Språktidningen så var det Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som 1945 bidrog till den stora förändringen då de slopade de svenska verbens pluralformer i sina texter.

Jag skriver detta dels för att jag tycker det är intressant och lite lustigt men också med anledning av den diskussion som varit i medier om ordet ”dom”. Debatten uppstod därför att det blev känt att Språkrådet skulle få en ny chef: Lena Lind Palicki och att hon var anhängare av en ”dom-reform”. De olika åsikterna från förr och nu liknar varandra när det gäller synen på språket. Och jag är på ”Almqvist-sidan” även i denna diskussion.

Ranelid

Som jag fattat det så skulle en ”dom-reform” innebära att det blir helt accepterat att använda dom också i formella texter som myndighetsinformation, läroböcker, akademiska uppsatser, tidningsledare eller liknande. Däremot skulle det inte bli förbjudet för oss gamla stötar att fortsätta använda de eller dem. Men vi skulle inte behöva störa oss på/göra oss roliga över alla yngre människor som inte kan skilja på de och dem. Och alla de som sliter med dessa former och ofta misslyckas skulle lugnt kunna börja skriva så som de talar. Precis som när verbens pluralformer ”gingo” ur tiden.

Jag såg på TV/Aktuellt när Lena Lind Palicki skulle diskutera ”dom-reformen” med Björn Ranelid. Det blev inte mycket till diskussion. Trots att Ranelid deltog via länk lyckades han totalt ockupera luftrummet så att Lind Palicki knappt fick en syl i vädret. Och jag påmindes om varför jag alltid haft svårt för den mannen. Ännu mer förstår jag varför när jag läser en ganska roande blogg av Birger Schlaug.

Ordet ”respekt”

När jag ändå är inne på språkspåret så har jag på sista tiden funderat över ordet ”respekt”. Då menar jag inte vad det betyder eller sådant som att unga tuffa män kan lägga en mer skräckfylld betydelse i ordet än vad de flesta andra gör.

Nej, jag funderar över hur människor i maktpositioner använder ordet. Vår statsminister till exempel. Som när Lagrådet kritiserade den nya terrorlagen. Då sa statsministern att han hade ”respekt” för deras synpunkter. Naturligtvis kunde han inte säga att ”vi skiter i” Lagrådets synpunkter, fast det var det som han gjorde. Men varför måste han ha det där onödiga tillägget om ”respekt”.

Och när statsministern får nobben till Nato-inträde av regimerna i Turkiet och Ungern då säger han också att han har ”respekt” för det. Varför? Det låter för mig som en helt tom och meningslös fras.

Balkow

När Axfoods vd Klas Balkow fick en bonus på 4,6 miljoner (vilket var 60% av grundlönen…) så kände sig till och med vår finansminister tvungen att säga att hon kände sig ”provocerad” av det, med tanke på prisstegringarna på mat. Vad svarar då Balkow? Jo: ”Jag förstår att det sticker i ögonen. Jag har respekt för det”. Respekt?! Vad menar karln? Samtidigt framhåller han att bonusen är ”marknadsmässigt satt”. Och det förklarar ju allt, eller hur? Så eftersom vi naturligtvis inte kan göra något åt sådant som blir till på ”marknadsmässigt sätt” så kostar det ju inget för Balkow att ha respekt för oss som tycker att 4,6 miljoner ”sticker i ögonen”.

När jag nu ändå håller på att glida över från språkspåret till mitt mer normala bloggspår så vill jag avsluta med att rekommendera en mycket bra text av Karin Pettersson i Aftonbladet. Hon skriver att

Det pratas om en ”dom”-reform, själv vill jag ha en granskning av krisdebattens språk och grundlösa antaganden. Det är inte en naturlag att de fattigaste ensamma ska bära bördorna.

Läs den, skarp och lärorik.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Kultur, Media
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 24 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/24/de-dem-dom-och-tiden-som-gar/

Irak då, Ukraina nu – likheter och skillnader

Det har i dagarna uppmärksammats av ett fåtal medie-röster att det är 20 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Som alla nu vet så motiverades invasionen med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till Al Qaida, det terroristnätverk som hade gjort sig världskänt den 11 september 2001.

Folket i Irak led inte bara under den hemska diktatorn Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år. Det mänskliga lidande som sedan också kriget 2003, den påföljande ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet ledde till, är av ofantliga mått. Som Jan Guillou skriver i Aftonbladet så har irakierna ”fått betala den amerikanska krigföringen med ett fullständigt sönderslaget land och miljoner döda, inte ”hundratusentals” som det brukar stå i morgonpress, till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring är stora delar av landet fortfarande förgiftat”. Om du vill repetera lite historia om Irak och USA:s krig där så läs gärna hela Guillous artikel.

USA som tidigare varit med och skapat terror-rörelser som Talibanerna (enligt principen stöd din fiendes fiende) bidrog nu dessutom genom kriget, ockupationen och krossandet av den existerande irakiska statsapparaten till framväxten av en ännu värre terror-sekt: IS.

Att minnas

Att minnas detta tror jag är viktigt för att kunna förstå dagens värld utan illusioner. Vi bör också minnas hur företrädare för den svenska borgerligheten öppet ställde sig på angriparens sida i detta krig. Min lokala dagstidning den liberala UNT (som ändå inte hörde till de värsta krigsförespråkarna) skrev till exempel den 17 november 2004 (ett och ett halvt år efter invasionen) på ledarplats att:

De som i dag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.

Liberalerna på UNT ville att vi skulle kritisera ”med urskillning” och ha förståelse för invasionen med tanke på lidandet under Saddam Hussein. När vi nu känner till det ”namnlösa lidande” som folket i Irak genomlevt sedan dess är det svårt att förstå uppmaningen till ”urskillning” som något annat än den normala liberala ”svårigheten” att kritisera storebror USA. En ”svårighet” som liknade den som sovjet-trogna kommunister en gång i tiden hade när det gällde att förhålla sig till Sovjetunionens övergrepp.

Vi som var mot USA:s krig den gången fick inte vår ”vilja igenom”, för att använda UNT-ledarens formulering. Och den starka rörelsen för fred sjönk också efterhand tillbaka alltmer när inte bara kriget utan även ockupationen var ett faktum.

Ukraina

För drygt ett år sedan startade Ryssland sitt imperialistiska anfallskrig mot Ukraina. Liksom USA:s angrepp på Irak motiverades också detta angrepp med lögner. Att fördöma denna invasion som orättfärdig och kräva att Ryssland lämnar Ukraina är därför självklart. Och till skillnad från vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan är det en uppfattning som delas av nästan alla i Sverige. Det är en stor skillnad jämfört med vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan. Inte bara folkflertalet utan också hela det etablerade Sverige inom politik, medier och näringsliv är mot Rysslands angreppskrig och för Ukrainas rätt till självständighet.

Men det finns också många andra skillnader. En mycket viktig skillnad är att motståndet mot detta krig inte (som 2003) är sammanbundet med en rörelse för fred utan tvärtom en mycket stark rörelse för svensk militär upprustning och anslutning till kärnvapenalliansen Nato (som f.ö. riksdagen med överväldigande majoritet röstade för igår).

För dem som dominerar denna opinion är det inte nog att vara mot Rysslands krig, att vara för Ukrainas rätt till självbestämmande, att vara för humanitär hjälp till folket i Ukraina genom organisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller privatpersoner eller att ge hjälp åt ukrainska flyktingar och kräva bättre villkor för dem. Nej vi måste alla ställa in oss i ledet, se hotet även mot Sverige och vara för upprustning och Nato. Vänsterpartiet har beroende på hur man ser saken anpassat sig till eller böjt sig för detta och är nu också för militär upprustning till två procent av Sveriges BNP. Men inte heller det räcker. Vänsterpartiet röstade ändå tillsammans med Miljöpartiet mot Nato-anslutning i riksdagen igår. Även detta är uttryck för svek och vekhet mot Putin om vi lyssnar på Ebba Busch och hennes Tidö-kompisar. Ett riktigt otäckt uttryck för detta krigshysteriska synsätt hittar jag på bloggen Cornucopia (av författaren och bloggaren Lars Wilderäng). Han skriver(de språkliga slarvfelen är hans):

Sveriges riksdag röstade idag genom de nödvändiga Natolagarna för att kunna gå med i de västerländska demokratiernas ömsesidiga defensiva försvarsallians Nato. Femtrekolonnarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot att samarbeta defensivt med demokratierna och gick röstade därmed som Putin ville, vilket väcker frågor om hur infiltrerade partierna är av den ryska diktaturen och utrikesunderrättelsetjänsten SVR.

Wilderäng uttrycker sig mer aggressivt än andra, men han ger kanske en föraning om vad som är att vänta. Att både försvara Ukraina och fortsätta stå upp mot Nato och mot upprustning kommer inte att vara lätt. Inte heller att verka för asyl åt även ryska krigsmotståndare eller försöka bygga band till rysk fredsopposition. Vi måste ändå försöka. Även denna gång.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 23 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Vapen och krig
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 23 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/23/irak-da-ukraina-nu/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: