”Can´t Buy Me Love”, men….

Idag den 14 februari är det Valentin-dagen eller ”Alla hjärtans dag”. Den form som denna tradition numera tar sig i Sverige är i likhet med många andra traditioner ganska ny. Jag minns den inte från min ungdom, men inte heller när den började etableras.

Precis som andra traditioner är den, eller blir den, en viktig del av vårt ekonomiska system. Jag har skrivit om denna dag, detta samband och dess baksidor i en blogg för tio år sedan. Jag påminns om det när jag hör på radion att ”Svensk Handel” räknar med en tio-procentig minskning av ”kärleksgåvor” i år på grund av dyrtiden. Då dyker den gamla Beatles-låten från min barndom upp i huvudet.

Men visst kan det vara bra med en dag där vi funderar över kärlek. Kärlek kan ju betyda så mycket och yttra sig på många olika sätt. När vi tänker på kärlek så tänker vi i första hand på för oss bekanta och närstående personer. Och det är nog så viktigt. Men kan kärlek vara något större? Jag tror att de flesta religioner menar det. Men jag tänker att också den socialistiska ideologin måste innehålla någon sorts kärlek som är större. En kärlek som handlar om att kunna tro på mänskligheten. Därför ska jag avsluta med ett citat av den belgiska marxisten Ernest Mandel (från 1978) som jag tycker uttrycker en sådan optimistisk kärleksfullhet till mänskligheten:

I sista hand är jag marxist därför att bara marxismen gör det möjligt att fortsätta tro på mänskligheten och dess framtid utan självbedrägeri – trots alla de fruktansvärda erfarenheterna från det tjugonde århundradet, trots Auschwitz och Hiroshima, trots svälten i ”tredje världen” och hotet om kärnvapenförintelse. Marxismen lär oss att inta en positiv attityd gentemot livet och människorna och att tycka om dem utan falska illusioner, i fullt medvetande om de oändliga svårigheterna och oundvikliga bakslagen under de miljoner år som det tagit vår art att utvecklas från apliknande varelser till globala upptäckare och erövrare av rymden. Att erövra medveten kontroll över sin sociala existens har idag blivit en fråga om liv och död för dessa varelser. Till slut kommer de lyckas genomföra den finaste av alla målsättningar: skapandet av en human, klasslös, icke-våldsam världssocialism.”

En stats- och en försvarsminister att uppmärksamma

Förra veckan tog statsminister Kristersson emot sitt andra statsbesök på hemmaplan. Det tycker jag inte vi ska missa bara för att det (av någon anledning) sker utan pressträffar och ”lite under radarn” som statsrådsberedningen uttrycker det till TT. Det var Georgia Meloni, Italiens premiärminister som var på blixtvisit. Hon är ledare för det högernationalistiska partiet med det märkliga namnet ”Italiens bröder” och med rötter i Mussolinis fascism. Med Kristersson skulle hon enligt uppgift avhandla ”EU:s yttre gränser” alltså hur ännu fler människor hellre ska dö på Medelhavet än tas emot i Europa. Se så glad vår statsminister ser ut. Lika glad som när han nyss vandrade vid en betydligt mer bister och lika reaktionärt obehaglig person som Meloni, men i Ankara.

Försvarsminister Pål Jonsson har också uppmärksammats, men det kanske inte nått så många. Han har fått ett pris av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Priset heter Årets Vapenvärvning.  Det delas ut till ”den person som under året gjort den tydligaste övergången från politik- eller myndighetsvärlden till vapenindustrin, eller vice versa”.

Under åren 2013 – 2016 arbetade Pål Jonson som kommunikationsdirektör för Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF). SOFF arbetar för att skapa bästa möjliga konkurrensförutsättningar för vapenindustrin i Sverige genom att ”långsiktigt och strategiskt påverka framtida handelsförutsättningar” och ”arbeta med marknadsfrämjande processer och aktiviteter”. Därför arbetade man aktivt mot att Sverige skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen och för större möjligheter för företagen att exportera krigsmateriel till länder i väpnad konflikt, liksom för att få bort ett demokratikriterium för vapenexport.

Pål Jonson får priset som Årets Vapenvärvning ”för att han till rollen som Sveriges nya försvarsminister tar med sig erfarenheter, lojaliteter och kontakter från sitt jobb som kommunikationsdirektör på vapenindustrins lobbyorganisation Säkerhets- och försvarsföretagen, SOFF”.

Sådär, då har de uppmärksammats och lagts i våra minnen.

Ser också att enligt Pollofpolls ligger Kristdemokraterna just nu på 3,9 procent, medan Liberalerna ligger på 3,2. Det betyder att om det varit val idag hade både Kristdemokraterna och Liberalerna åkt ut ur riksdagen. Det kan också uppmärksammas. Skadeglädje är väl också en sorts glädje?

Jordbävningen i Turkiet/Syrien

Vi nås på nyheterna av rapporter om den fruktansvärda situationen i de jordbävningsdrabbade områdena av Turkiet och Syrien. Siffrorna över antalet döda, nu 7000, stiger hela tiden och förödelsen är enorm. Detta är en av de värsta naturkatastrofer som inträffat i området och räddningsinsatser och humanitär hjälp är överordnat allt annat.

Men även i denna situation kommer politiska förhållanden in. Erdoğan-regimen har utlyst undantagstillstånd och många oroar sig för hur detta kommer utnyttjas mot politiska motståndare. Redan har flera personer gripits för att ha lagt ut ”provokativa” inlägg på sociala medier. Frågan om korruption och fuskbyggen av giriga byggherrar är sådant som väcks. Efter jordbävningen i Izmit utanför Istanbul så skapades en ”jordbävningsskatt” som skulle gå till att stärka byggnader och infrastruktur och utveckla beredskapen inför jordbävningar hos både myndigheter och medborgare. Hittills har skatten samlat in medel motsvarande över 4 miljarder euro, men regeringen har aldrig redovisat hur de pengarna använts.

Det är också så att de drabbade områdena på båda sidor av gränsen mellan Turkiet och Syrien domineras av kurdisk befolkning. Keya Izol som är människorättsaktivist och tidigare ordförande i Kurdiska riksförbundet säger till tidningen Arbetaren att ”hjälp till några av de värst drabbade områdena inte når fram” och:

Än så länge har hjälpen bara nått omkring 30 procent, läget hade varit helt annorlunda om den här stora katastrofen inträffat i västra Turkiet. Nu saknar människor mat, tält, filtar och vatten.

Keya Izol menar att den turkiska regimen inte agerar tillräckligt just på grund av att området har en väldigt stor kurdisk befolkning. 

Enligt alla bedömningar är situationen ännu värre på den syriska sidan av gränsen. Det av kurderna administrerade området Rojava är ett av de drabbade. Enligt Rojava-kommitéerna upphör dessutom inte den turkiska regimens aggression mot Rojava ens nu. De rapporterar om artilleribeskjutning mot den jordbävningsdrabbade staden Tel Rifaat i Rojava.

Nu behövs all världens räddningsarbetare till de drabbade områdena. Som enskilda människor kan vi skänka pengar till olika humanitära organisationer för att lindra nöden.

Själv vill jag informera om insamlingsstiftelsen Kurdiska Röda Solen. Det är en humanitär hjälporganisation, som är självständig, politiskt och religiöst obunden. Den arbetar sedan 1993 med direkt distribution av humanitär nödhjälp till flyktingar och andra behövande i Kurdistan. Den har också möjlighet att verka i de syriska delarna av Kurdistan.

Du kan enklast ge stöd till dem via SWISH 123 40 138 68

Ett 90-årsminne

Det här är Paul von Hindenburg vid sitt skrivbord i rikspresidentpalatset i början av 1932. Bilden ser jag i en väggalmanacka ”BERLINER GESCHICHTE, som vi fått av en tysk vän och som hänger i vår hall.

Hindenburg kom från en preussisk adelssläkt och utbildade sig till militär. Under det första världskriget var han generalstabschef från1916. I presidentvalet 1925 segrade han som de konservativas kandidat med 14 639 000 röster. Den främste motståndaren var då socialdemokraternas kandidat som fick 13 740 000 röster. Hindenburg återvaldes för ytterligare en sjuårsperiod 1932 som kandidat för socialdemokraterna och den politiska mitten. Då var den främste motståndaren i presidentvalet Adolf Hitler.

I november 1932 var det val till riksdagen. Nationalsocialisterna (NSDAP) som i valet i september 1930 hade gått fram mycket backade 1932 med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna och kommunisterna fick tillsammans 221 mandat och var alltså fler än NSDAP. Men saken avgjordes av de borgerliga partierna.

Den 30 januari utsåg Hindenburg Hitler till Rikskansler.

Under bilden på Hindenburg i står det bland annat följande i vår väggalmanacka:

”Denna dag den 4 februari för 90 år sedan, år 1933, utfärdade Hindenburg ´Dekretet av Rikspresidenten till skydd för det tyska folket´, som gjorde det möjligt att upplösa politiska organisationer och konfiskera trycksaker så snart de äventyrade ”den allmänna säkerheten eller ordningen”.

Själva dekretet hade skrivits redan året innan av Franz Von Papen som blev Rikskansler 1 juni 1932 och var chef för det kortlivade och teknokratiska så kallade baronkabinettet. Nu drogs det enligt texten i väggalmanackan ”ur byrålådan för att inskränka mötes- och tryckfriheten avsevärt och gav nationalsocialisterna medel för att bekämpa sina politiska motståndare och konsolidera sin egen makt”.

Det som hände därefter är i sina avgörande stycken numera känd historia. Men lär vi något av historien? Eller upprepar den sig delvis men i nya former?

Begreppet ”whataboutism”

Ett ord som jag i olika debatter stött på alltmer under senare år är ordet ”whataboutism”. Enligt Barbro Fällman, retorikexpert och före detta språkforskare är det ”en argumentationsteknik som går ut på att kritik mot den egna personen/gruppen avfärdas med en jämförelse med något som någon annan har gjort, ofta med syftet att utmåla motparten som en hycklare”.

Att inte svara ärligt på en kritik mot egna ståndpunkter eller ageranden utan istället börja prata om något annat är naturligtvis ohederligt. Den som gillar att diskutera med hjälp av den här typen av ord kan då naturligtvis med full rätt använda ordet ”whataboutism”. Men det vore ju lika enkelt att bara påpeka att det inte var det som samtalet handlade om. Dessutom tycker jag att detta med att debattera via begrepp oftast försvårar många diskussioner.

Men jag tycker mig också ha sett en betydelseförskjutning. Den innebär att ifall man instämmer i en kritik av något men samtidigt påpekar att ”kritikern” hycklar eller är inkonsekvent i sitt stöd eller avståndstagande så anses även det vara ”whataboutism” att påpeka det. Det har jag svårt att förstå.

I maj 2021 skrev jag om det flygplan som tvingades ner över Vitryssland/Belarus därför att det fanns en regimkritiker ombord. Jag skrev att det var ett upprörande maktmissbruk. Men jag tyckte samtidigt att många av dem som reagerade hade varit inkonsekvent tysta 2013. Det var då ett flygplan med Bolivias president Evo Morales tvingades ner av USA i Österrike. Jag minns att det var en del som tyckte att mitt resonemang då var ”whataboutism”.

Den som i samband med Rysslands invasion av Ukraina säger att: ”ja men USA eller Nato då, de har ju också angripit andra länder” utan att ta tydligt avstånd från den ryska invasionen, de gör sig naturligtvis skyldiga till ”whataboutism”. Men jag kan däremot inte förstå varför det skulle vara fel att ta avstånd från alla typer av övergrepp och att kräva den konsekvensen av andra också.

Jag råkade precis läsa om en artikel av Kajsa Ekis Ekman från den 13 mars 2022. Det är en av hennes sista ledarartiklar i tidningen ETC innan hon en månad senare sparkades därifrån. I denna artikel stack Ekis (som vanligt) ut hakan. Hon skrev ”att fördöma Rysslands invasion av Ukraina. Det är självklart.” Men hon påpekade också samtidigt hyckleriet och inkonsekvensen:

”’När Afrikas folk flydde lät ni dem drunkna på Medelhavet och stängde gränserna, när Palestina bombades var det inte tal om sanktioner, när Jemen bombades av Saudiarabien förra veckan och dödssiffran höjdes till 377 000 personer sedan krigets början, då var det ingen som höjde på ögonbrynen, inga extrainsatta möten, tvärtom, ni fortsatte handla med saudierna som om inget hänt.

Hon sammanfattade det med den berättigade frågan: ”är denna selektiva solidaritet en kombination av att offren har rätt färg och att anfallaren är rätt fiende?”

Jag tycker Kajsa Ekis Ekman hade (har) rätt i sin kritik. Säkert finns det de som skulle kalla innehållet i artikeln ”whataboutism”. Men då Ekis samtidigt tog avstånd från Rysslands invasion tycker jag inte det stämmer.

En egen erfarenhet

När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari förra året var jag tillsammans med några andra vänsterpartister och målade en banderoll med texten ”Ryssland ut ur Ukraina” som användes dagen därpå vid en manifestation i Uppsala centrum. Det kändes bra, för vad det nu var värt. När vi en vecka senare demonstrerade tillsammans med alla andra partier i Uppsala kommunfullmäktige (utom SD) plus många upprörda medborgare, så gick vi i täten med den banderollen. Det kändes också bra, men märkligt. Där gick vi med folk som aldrig synts vid protester mot USA:s, Israels eller Turkiets olika övergrepp. Dessutom ”skyddade” av en polismakt som jag aldrig upplevt så vänlig och hjälpsam i en demonstration tidigare.

Naturligtvis var det bra att nästan alla var eniga mot Rysslands anfallskrig. Men visst var det också, så som Ekis skrev, att det råkade vara ”rätt fiende” och att offret hade ”rätt färg”. Och ganska snart skulle det som vanligt visa sig att vårt stöd och våra tankar såg väldigt olika ut när det gäller övriga slutsatser av detta krig. Sådant som synen på Nato, upprustning, stöd till fredsvänner i Ryssland och så vidare….

Men ställ inte olika stöd mot varandra

Att vi har rätt att kritisera ”selektiv solidaritet” betyder inte att vi kan eller ska ställa olika solidaritetsaktioner mot varandra. Det går ju att vara emot både Rysslands, USA:s, Turkiets, Israels med fleras våld och förtryck men använda sina resurser till att till exempel stödja den folkliga kampen i Brasilien. När det gäller praktisk solidaritet så är det ju så att vi aldrig klarar att skapa band med och stödja alla som behöver vårt stöd. Våra krafter räcker inte till det och olika människor kan göra olika insatser, antingen det är att skicka pengar till läkare utan gränser eller samla förnödenheter till de utsatta i Ukraina. Därför får vi aldrig argumentera mot en typ av riktad solidaritet genom att jämföra med en annan och fråga varför inte den också samlar stöd. Däremot kan vi alltså, som sagt, önska och kräva konsekvens när det gäller ställningstaganden. Utan att behöva bli beskyllda för ”whataboutism”.

Vart tar pengarna vägen?

Vi är i slutet av det som allt oftare kallas för ”fattigmånaden”. Tidningarna är fulla av olika tips om hur vi ska klara dyrtiden. Ofta, när det talas om inflationen på TV och radio, låter det som om pengarna bara försvinner upp i luften, som om vi alla utan undantag förlorade och blev fattigare. Men någonstans i kedjan av prishöjningar måste det finnas några som också tjänar på dyrtiden.

En avgörande faktor bakom prishöjningarna är de höga energipriserna. Energi i form av el och bränsle ingår i alla varor och tjänster. De höga energipriserna är alltså inte bara ett problem i sig för enskilda konsumenter utan bidrar också till att höja priset på annat som vi konsumerar.

Hur är det då med priset på el och vem är det som vinner när de flesta förlorar?

Priset på el har blivit högt och det svänger på ett extremt sätt som känns allt annat än sunt. Fram till 1996 hade vi en reglerad elmarknad i Sverige, innan den ”konkurrensutsattes”. Att begripa hur priset på elen sätts idag är inte så lätt. Om man till exempel går in på Energiföretagen Sveriges hemsida så finns där en lång och krånglig förklaring (Energiföretagen är en branschorganisation som enligt dem själva ”fungerar som branschens röst i samhällsdebatten. Vi samlar nära 400 företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi”).

Enligt branschorganisationen bygger systemet på något som kallas ”marginalprissättning”. Priset sätts varje dag genom auktioner:

Ytterst förenklat föregås den dagliga auktionen genom att alla systemoperatörer över hela Europa, senast klockan 11:00 aviserar hur mycket överföringskapacitet som finns tillgänglig för handel mellan Europas 34 elområden för varje timme nästkommande dygn.

Efter en lång och mer komplicerad beskrivning av systemet illustrerat med diagram och pilar skriver man:

Det är inte ovanligt att marginalprissättning på elmarknaden beskrivs som att det är den sist producerade kilowattimmen som bestämmer priset för hela marknaden. Men det kan också uttryckas som att det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset.

Att ett system är svårbegripligt och komplicerat behöver ju inte betyda att det är vettigt. Det som vi kan ta fasta på är, så som jag fattat det, just det här med att ”det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset”.

Det här systemet innebär att de dyra kraftslagen styr priset. Eftersom Sverige är en del av en europeisk marknad så är det de höga priserna orsakade av fossil energi i Europa som gäller. Priset blir högt även i Sverige trots att den el som produceras här av vind och vatten är billig.  Och trots att det finns ett rekordstort överskott på el (läs denna artikel av Ribbing/Bryntze om myten/bluffen om elbrist).

Systemet leder enligt ekonomi-journalisten Cervenka till ”groteska övervinster”:

Det är inte ovanligt att vattenkraft som kostat några tioöringar per kWh att producera har sålts för tjugo gånger den summan. Resultatet är en förmögenhetsöverföring på hundratals miljarder kronor från medborgarna till elindustrin. En hel del av pengarna skeppas utomlands eftersom Fortum och Eon har finska respektive tyska ägare. 

Här har vi alltså några av vinnarna på dyrtiden. De som tjänar de pengar som tycks försvinna. Det är därför inte konstigt att deras branschorganisation Energiföretagen tycker att systemet är både det bästa och det enda möjliga. De skriver:

Enligt nationalekonomisk teori leder marginalprissättning till en effektiv resursanvändning då kostnaden för den sist producerade enheten på marknaden motsvarar den nytta som den tillför köparen av varan.

Om detta kan man säga att det som enligt ”teorin” framstår som ”effektiv resursanvändning” knappast framstår som resurseffektivt för de flesta konsumenter. Eller så kan man säga som Strindberg i sin ”Lilla katekes för underklassen”:

Men för Energiföretagen är detta system, det enda möjliga, för:

Alla alternativ till marginalprissättning innebär att någon i praktiken måste bestämma priset. Dessutom vem som ska få lov att köpa hur mycket av varan, vem som ska tillverka den, med vilken teknik och hur mycket som ska produceras.

Personligen tycker jag att det låter som ett mycket mer lockande system att få vara med och bestämma om elpriset (via politiska beslut) utifrån en bedömning av rättvisa, olika behov och med hänsyn till klimat och miljö. Men en sådan typ av demokratisering är naturligtvis en rent socialistisk tanke.

Annars finns det i nuet ett förslag som skulle kunna innebära mycket lägre elpriser. Det har utvecklats av energiveteranen Bengt Ekenstierna. I korthet handlar modellen om att den el som förbrukas i Sverige ska prissättas enligt vad den kostar att tillverka och den elen som vi exporterar ska få en egen prissättning. Den här idén har plockats upp av LO och Vänsterpartiet och då kallats för ”Sverigepriser”.

Men eftersom folk i Sverige ännu inte går ut på gatorna och protesterar mot dyrtiden – så som i många andra länder i Europa – och eftersom vi fått en regering som bluffar om elkris och luras om elstöd så lär vi tyvärr tillsvidare få finna oss i fortsatt dyrtid.

Men lösningar finns alltså. Det som behövs är samling kring kraven.

Ministrarnas kommentarer

Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:

Exempel 1

Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.

Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.

När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.

Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.

Exempel 2

Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.

Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.

Exempel 3

I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.

Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.

Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Exempel 4

Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)

Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”. 

Utrikesministerns kommentar 1: ”Turkiet är en demokrati”.

Utrikesministerns kommentar 2: ”En stat som har en folkvald regering och som har fria val måste betecknas som demokrati”.

Säger detta något om vår regering? Döm själv. Jag funderar på ifall ett gammalt talesätt är tillämpligt?

Erdoğan upp o ner

Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.

Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.

Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.

År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:

…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande

Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. 

Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.

Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.

Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.

Billström säger också:

Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.

Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.

Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.

All heder åt Rojavakomittéernas aktion. Mer grus i Nato-maskineriet!

Att vara kompis med mobbaren

Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig

arméchef Karl Engelbrektson

För mig låter ovanstående uttalande av Sveriges arméchef ungefär som ett barn som på skolgården tycker det är bra att vara kompis med den värsta slagskämpen och mobbaren.

Sveriges regeringar har under hela efterkrigstiden varit ”smygkompis” med USA. Samtidigt som Sverige var neutralt och alliansfritt och åtminstone under Vietnamkriget kunde markera mot USA så fanns det ett samarbete i det fördolda.

Men nu är alla skrupler kastade över bord. I DN kan vi läsa om att militära styrkor från USA numera övar ”i stort sett varannan vecka” i Sverige. Än så länge är det i form av flyg, fartyg och marinkårsförband. Men enligt general Darryl Williams, chef för USA:s och Natos arméstyrkor i Europa, så kommer ”även USA:s armé att öva här”.

Denna tilltagande militära aktivitet från USA i Sverige har också reglerats i ett avtal som går under namnet Defence Cooperation Agreement (DCA). Detta avtal är en komplettering av tidigare uppgörelser. Det ska bland annat ”öppna dörrarna för att lagra amerikansk försvarsmateriel i Sverige i fred. I en kris eller i ett krig ska förstärkningar från USA snabbare kunna sättas in här”. Avtalet handlar också om USA-soldaters ”juridiska status i Sverige”, alltså ”vad som ska gälla om till exempel gästande amerikansk militär personal skulle göra sig skyldiga till brott på svensk mark”. Uppenbarligen ska andra lagar kunna gälla för dessa soldater än för svenska medborgare eller andra utlänningar som vistas i Sverige.

Ifall man tycker att allt detta är helt naturligt och jättebra, eller att det är dåligt, beror på hur vi ser på USA som politisk, ekonomisk och militär makt i världen. Den nuvarande regimen i Ryssland har förvisso imperieplaner, krigar mot grannlandet Ukraina och hotar andra grannar. Regimen i Kina har också ambitioner att bygga ett imperium och de arbetar också för att utvidga sin ekonomiska, politiska och militära makt utanför sina egna gränser. Men USA intar fortfarande ensamt (efter Sovjets sammanbrott) rollen som dominerande imperium i världen. USA gör det genom sin ekonomiska och militära makt. Denna dominerande ställning har USA haft efter andra världskriget. En mycket stor del av jordens folk, länder och rörelser för nationell eller social frigörelse har fått uppleva det. De som är glada för USA:s ökade militära roll i Sverige har alltid sett USA:s ingripanden runt om i världen som en kamp för demokrati. Men det är en grundfalsk bild. Den enda ”princip” som väglett USA:s alla ingripanden har varit att slå vakt om de stora USA-bolagens intressen och att bevara det egna imperiet. Givetvis har USA också varit och är i konflikt med olika mördar-regimer. Men oftare har man lierat sig med och stöttat de värsta mördar-regimer. För lite drygt ett år sedan återgav jag en sammanställning av siffror från det USA-baserade forskningsinstitutet Freedom House där det framgick att ”74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA”. De resterande icke-demokratiska var de som var utsatta för sanktioner.

USA har en roll som ledande imperiemakt i världen. Men det är väl ändå en demokrati? Ja i vissa avseenden är USA det. Men förutom att landet med ”Trumpismen” gått i en allt mer auktoritär riktning så har det alltid funnits mycket allvarliga brister i den form av demokrati som finns.

Att liera sig med den starkaste mobbaren på skolgården kan framstå som ett sätt att komma undan. Men det leder till att du själv blir en del av mobbandet. Det gör inte heller skolgården till en säker och bra plats för de flesta. I princip tror jag det är samma sak med utrikespolitiken:

Vi blir inte säkrare för att vi lierar oss med supermakten USA.

Istället bidrar vi till att öka spänningarna både i världen och i vårt närområde.

Vi tvingas också bli delaktiga i sådant som bidrar till ett stärkande av supermakten och dess ingripanden.

Krig är någonting som USA verkligen ägnat sig åt. Men, sedan inbördeskriget, bara utanför sina egna gränser. Därför har arméchefen fel. Framförallt i krig ska vi inte vara kompis med USA.

Opinioner och val av livsstil

Lättlurad

Enligt opinionsundersökningar backar nu stödet för Tidö-regeringen ytterligare. Som jag skrev i en blogg från 2 december så tycker jag inte det är så lätt att känna sig glad för det. Dels är det nedslående att se den ganska stora gruppen lättlurade människor som trodde på Tidö-partiernas feta vallöften. Men det är också så att det inte alls skulle vara bra eller uppmuntrande ifall de faktiskt lyckades med att genomföra vissa vallöften. Jag tänker då på sådant som att sänka bensin och dieselkostnaderna för alla med 5 till 10 kronor. Med tanke på att den verkliga sänkningen med 40 respektive 14 öre ändå kostade 6,73 miljarder så är en sänkning till de utlovade nivåerna rätt skrämmande. För en miljard kan vi anställa 1600 sjuksköterskor enligt Vårdfokus. Men hur många vårdanställda skulle istället försvinna ifall en miljardrullning till alla bilägare skulle genomföras? Välfärden är ju redan underfinansierad.

Läs för övrigt en jättebra artikel av Petter Larsson i Aftonbladet om bensinpriset och klimatomställningen.

En annan undersökning

Men jag blev uppmärksammad på en annan opinionsundersökning som kom för några dagar sedan. Det är SVT Nyheter som genomfört den. Enligt undersökningen ser två tredjedelar ”mörkt eller mycket mörkt på framtiden”. Många oroar sig för kriget i Ukraina och för att det ska utvidgas och att kärnvapen ska användas. Däremot är det bara en tredjedel som tror att Ryssland ska angripa Sverige militärt.

Av de som är oroliga för klimatkrisen uppger 9 av 10 att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av det. Det är faktiskt en mycket uppmuntrande uppgift.

Den som uppmärksammade mig på denna undersökning var vänsterpartisten Per Sundgren i Stockholm. Han skriver ständigt kloka funderingar på sin facebook-sida. Om den här undersökningen skrev han bland annat:

Därför ska vi alltid uppmuntra alla som gör något. När vi gör något kommer det också att leda till att vi ställer krav på att dem vi valt gör något. Det leder också till att vi organiserar oss. Så kan vi öka det nödvändiga trycket som krävs för en omställning och för att de kollektiva besluten ska fattas.

Jag håller verkligen med om det. Individuella livsstilsförändringar gör kanske inte i sig så stor skillnad. Och tyvärr brukar det framhållas även av en del människor på vänstersidan, som ett argument för att inte göra något själv. Men dessa individuella handlingar kan bli exempel och leda till något större. Vänsterpolitiker måste vara trovärdiga även med sitt exempel. Både genom att förorda åtgärder som gör det lättare att delta i den nödvändiga omställningen (som gör det lättare att leva hållbart) och genom att själva göra och förorda även sådana livsstilsförändringar som vi kan göra, här och nu.

%d bloggare gillar detta: