Under år 2014 kommer det firas att Sverige haft fred i 200 år. Uppsala kommun kommer också att på olika sätt uppmärksamma detta. Redan under den traditionella nyårskonserten i universitetsaulan betonades det genom ett fredstema, med Barbara Hendricks, Jan Eliasson och freds- och konfliktforskaren Peter Wallensteen.

För 200 år sedan tog det svenska deltagandet i Napoleonkrigen slut och fredsavtalet i Kiel mellan Sverige och dess bundsförvant Storbritannien på ena sidan och Danmark med Norge på den andra sidan fick till resultat att Norge skulle underordnas Sverige.

Redan här kan vi se att detta med fred inte alltid är så okomplicerat rent och vackert. Fred upprättades. Men samtidigt skapades en av norrmännen icke önskad union med Sverige. På grund av den norska motviljan var den svenska krigsmakten tvungen att visa sin styrka, vilket resulterade i ett nytt vapenstillestånd och förhandlingar i Moss i Norge. Där tvingades Norge godta unionen, men med en hög grad av självständighet.

Norge lyckades att avskilja sig från Sverige vid unionsupplösningen 1905. Den svenska överklassen, högern och kungahuset hade då gärna brutit freden. Men inom landet hindrades man framförallt av arbetarrörelsen som sa nej till krig mot ett broderfolk. Man kämpade för både fred och rätt.

Nio år efter upplösningen av unionen med Norge utbröt det första världskriget. Det är till sommaren 100 år sedan och samtidigt 100 år efter det sista vapenskramlet mot Norge 1814. Sverige drogs inte in i detta krig. Men det är naturligtvis ett krig som det är viktigt att känna till, bland annat för att det var en del i stora historiska förändringar.  I media har det kommenterats redan i början av det nya året av utrikesminister Bildt och av ledarsidan på Dagens Nyheter.

En sak som jag tänker är viktig att känna till när det gäller det första världskriget är vilka som var för kriget och vilka som stod emot det. Krig är ofta dårskap. Men det var inte en allmän och allas dårskap som orsakade detta krig. Det var ett krig mellan olika imperialistiska makter för omfördelning av landområden, kolonier och råvaror. Högern och överheten var det som drev ut folken att slakta varandra för sina egna intressen men i den egna nationens namn. Den internationella arbetarrörelsen hade fram till kriget trots olika meningsmotsättningar varit principiella motståndare till detta krig. Vid andra internationalens kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 hade man enats om att:

Kongressen förklarar att om ett krig hotar utbryta är det en skyldighet för arbetarklassen i de intresserade länderna och för deras representanter i parlamenten att med Internationella byråns hjälp genom enhetlig aktion göra allt som står i deras makt för att förhindra krigets utbrott med alla medel som synes dem verksammast och som nödvändigtvis växlar allt efter klasskampens skärpa och den allmänna politiska situationens tillspetsning. I fall kriget ej dess mindre skulle bryta ut, så är det deras skyldighet att ingripa för att få det att snart upphöra och av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris, som kriget framskapat, för att rycka upp folket och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall.

Men när kriget ändå bröt ut visade sig dessa deklarationer inte vara mycket värda för en stor del av rörelsens ledare. De vek ner sig för sina egna borgarklasser, högern och nationalismen.

Men med tanke på att det var den tidens representanter för överklassen och högern som drev fram detta krig för omfördelning mellan olika imperialistiska intressen så känns det konstigt att läsa hur Carl Bildt, en modern arvtagare till denna höger, talar om kriget som en katastrof.

Men Bildts syfte handlar om att försvara EU-projektet – som ju idag har verkliga problem – mot dess kritiker. Som vanligt gör han det genom att blanda ihop korten. Han använder ordet ”Europafientliga” och buntar ihop alla olika sorters motståndare till EU-projektet med rasisterna då han skriver: ”främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.” Men det är precis samma grepp som när högern kallar kritik mot USA:s regering eller utrikespolitik för ”USA-fientlighet”. Europa är den kontinent vi lever på och det vore idiotiskt att vara fientlig mot den. För fred och solidaritet behöver vi utveckla vänskap med alla folk. Naturligtvis även de som lever i Europa. Men till skillnad från Bildt tror jag inte att ett Europa som bygger murar mot omvärldens fattiga eller deltar i krigiska operationer tillsammans med USA runt om i världen, främjar detta.

Ledaren i DN om första världskriget är mer svårtydd. Rubriken är ”kriget som gav demokrati”. Gav? Ledarskribenten menar att ”krigets massmobiliseringar och uppblossande nationalism gjorde det klart att rösträtten inte kunde förbehållas ett fåtal längre”. Gjorde det klart för vem? undrar jag. Arbetarrörelsen hade kämpat för demokrati redan innan detta förfärliga krig. Det ”gjordes ju inte heller klart” för alla. Högern kämpade emot införandet av rösträtt så länge som möjligt. Men här beskrivs denna process som en omvandling av tänkandet hos alla människor, som ”fick klart för sig” att rösträtten måste gälla alla. Den sociala och politiska kamp mellan klasser och politiska partier som ligger bakom rösträttens införande i kamp mot högern saknas helt i denna beskrivning. När man efter detta lägger till att ”hotet om socialistisk revolution påskyndande processen ytterligare” understryker det bara än mer det underliga i den första formuleringen. För vem kände sig hotad och vilka var det som kunde bära upp hotet? Jo de som kände sig hotade var ju överklassen och högern, hotade av en stark mobiliserad arbetarrörelse.

Jag återkommer förhoppningsvis under året med en fortsättning om hur den faktiska fredspolitiken sett ut de senaste 100 åren.

PS: Några månader efter att jag skrivit detta läser jag en utmärkt artikel i Aftonbladet av Åsa Linderborg om orsakerna till Första världskriget. Läs den!

Uppsala

Media: UNT, Dagbladet, Sveriges radio, DN

Intressant?

Läs andra bloggar om fred