I maj kom en utredning om den svenska skolan: ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28).

Att läsa utredningar är nog för de flesta människor något som inte är alltför lockande. De är omfattande och skrivna på ett för många svårtillgängligt språk. Men till skillnad från artiklar, tal eller utspel från de flesta politiker så är de ofta baserade på en mängd forskning. Forskning som ger oss en bild av verkligheten som är viktig att känna till för att veta hur våra önskningar och mål ska nås. Ofta kanske man tycker att förslagen till lösningar är otillräckliga. Det tycker jag till exempel om den här utredningen (se faktarutan längst ner). Men där finns ändå en grund i aktuell forskning som pekar ut orsaker och problem. I utredningen om en likvärdig skola skriver man att det ”råder bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan” (s. 197).

Det här borde alltså vara viktigt att diskutera förutsatt att man tycker att en likvärdig skola är något att sträva efter. I lokaltidningen UNT här i Uppsala har vi kunnat läsa två inlägg på debattsidan om utredningen. Först skrev Carl Lindberg (s) ett inlägg den 11 augusti med, som han skrev, förhoppningen att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”.

Den 21 augusti ger sig moderaten Markus Lagerqvist in i debatten. Men han verkar inte alls intresserad av att diskutera innehållet i utredningen. Jag undrar om han ens tittat på den. Istället skriver han om det gamla Östtyskland som han påstår var en modell för den svenska Enhetsskolan samt en del annat ytligt strunt.

Det fick mig att igår skriva ett debattinlägg till UNT. Här är det:

Varför har likvärdigheten i den svenska skolan minskat?

I den svenska skollagen står att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform, samt att strävan ska vara att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar.

Hur det ligger till med den saken tas upp i två utredningar som kommit under året: Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28) som kom i maj och i Jämlikhetskommissionens betänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) som släpptes nu i augusti.

Enligt båda dessa utredningar har likvärdigheten inom det svenska skolväsendet minskat till följd av det fria skolvalet och införandet av fristående skolor. Enligt utredningen om likvärdighet råder det en ”bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan”(s. 197). Och i Jämlikhetskommissionens betänkande heter det att: ”Skolsegregationen har som konstaterats ovan ökat kraftigt i Sverige, och skolvalets bidrag till detta är inte obetydlig: knappt en tredjedel av den totala ökningen av skolsegregationen kan förklaras av skolvalet” (s. 323).

I ett debattinlägg i UNT den 11 augusti tog Carl Lindberg (s) upp utredningen En mer likvärdig skola. Han hoppades att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”. Jag tycker också att en sådan öppen debatt om de allvarliga problem som vi har är mycket viktig. Det kräver naturligtvis att vi utgår från den rådande forskningen och är överens om målet.

Markus Lagerqvist (m), som den 21 augusti ger sig in i debatten, har tyvärr ett annat förhållningssätt. Jag undrar om han över huvud taget har tittat i eller läst utredningen. Lagerqvist menar att ”den svenska skolans förfall” började med enhetsskolan i slutet av 1960-talet, vars modell enligt honom hämtades från det gamla Östtyskland. Hur detta auktoritära land skulle stått modell för den mer elevstyrda undervisningen som präglat den svenska skolan, eller för det som på ett slappt sätt kallats för ”flumskolan” har jag mycket svårt att förstå.

Många olika trender har svept genom det svenska skolväsendet under de senaste decennierna och mycket har förändrats. Även jag, som f.d. lärare, är kritisk till mycket som hänt, till exempel sådant som inneburit ett nedtonande av lärarledd undervisning. Men jag tror ändå att bilden av dagens svenska skola är mer mångfacetterad och motsägelsefull än i Lagerqvists beskrivning. Framförallt tror jag inte att det – som Lagerqvist tycks mena – räcker med att förändra skolans pedagogik (”ordning och tydliga krav”) för att komma åt de problem med minskad likvärdighet som vi numera upplever. Och oavsett vad vi tänker om införandet av det som Lagerqvist kallar ”en ansvarsfull invandringspolitik” så kommer inte heller införandet av en sådan politik att lösa de nuvarande problemen med bristande likvärdighet.

Lagerqvist skriver vidare, utan att ange någon källa, att ”forskningen visar att skolsegregationen bara till 10-15 procent kan förklaras med det fria skolvalet”. Men oavsett om skolvalet orsakar en tredjedel av skolsegregationen (vilket Jämlikhetsbetänkandet hävdar), eller tio procent (vilket Lagerqvist hävdar) så är det väl ändå ett problem? Något att förhålla sig till och försöka göra något åt.

Naturligtvis är inte skolval och skattefinansierade friskolor de enda faktorerna bakom de ökande skillnaderna. Även den ökande boendesegregationen påverkar självklart skolan. Men här konstaterar likvärdighetsutredningen att det är svårt ”eller till och med omöjligt” att ”reda ut hur stor andel av skolsegregationen som kan hänföras till skolval respektive boendesegregationen” (s. 196).

Det behövs alltså både åtgärder för att minska boendesegregationen och åtgärder för att minska eller eliminera de segregerande effekterna av skolval och friskolekoncerner. Men det förutsätter att vi verkligen vill nå en likvärdig skola och att vi är villiga att diskutera de verkliga problemen.

Anders Fraurud, f.d. lärare

När jag för en stund sedan kollade mejlboxen (och innan jag skrev detta blogg-inlägg) så var där ett kort och lakoniskt brev från UNT:s debattredaktör:

Hej och tack för din artikel men vi får tacka nej.

Bästa hälsningar,

Emma Jaenson

Om ni själva vill göra en bedömning av debattredaktörens prioriteringar vad gäller saklig debatt och kvalitet så föreslår jag att ni nu också går in och läser det publicerade inlägget av moderaten Lagerqvist

Faktaruta:

Utredningen föreslår bland annat att:

• Ett gemensamt skolval där alla vårdnadshavare och alla huvudmän deltar införs och administreras av Skolverket. Det fria skolvalet, dvs. att vårdnadshavarna kan lämna önskemål, ska behållas. Det ska även fortsatt finnas en garanti för elever att bli placerade vid en kommunal skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte önskar en annan skola.
• Möjliga urvalsgrunder till skolor förändras och regleras. När det finns fler sökande än platser vid en skola ska huvudmannen kunna välja att använda någon eller några av urvalsgrunderna syskonförtur, geografiskt baserat urval, kvot eller skolspår (för enskilda huvudmän verksamhetsmässigt samband). En huvudman ska också kunna välja att ge elever lika möjligheter att få en plats, dvs. att ett randomiserat urval görs bland de elever som önskar en viss skola.
• En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
• Flertalet riktade statsbidrag slås samman till ett sektorsbidrag till skolan. Sektorsbidraget ska stödja skolverksamheten och stimulera skolutveckling utifrån lokala behov och prioriteringar. För att erhålla statsbidrag ska huvudmannen utifrån analyser av den egna verksamhetens utvecklingsbehov sammanställa en treårig handlingsplan för att stärka likvärdighet och undervisningskvalitet. Resultatet av handlingsplanen ska följas upp och redovisas och Skolverket ska följa och stödja huvudmännens arbete. Staten föreslås också skjuta till ytterligare 3 miljarder kronor till sektorsbidraget.
• Skolverket bör etablera en regional organisation för att säkerställa ett aktivt och nära samarbete med huvudmännen i varje region. Genom en tydlig regional närvaro kan en starkare samlad kapacitet för att genomföra skolans uppdrag åstadkommas samtidigt som samarbetet på regional nivå mellan huvudmän, såväl kommunala som enskilda, och staten inklusive t.ex. universitet och högskolor underlättas. Detta är särskilt nödvändigt för att skolor med svaga resultat, mätt i förhållande till skolans förutsättningar eller elevernas faktiska kunskapsresultat, snabbare ska kunna identifieras och insatser vidtas.