Igår avslutades toppmötet mellan världens mäktigaste ledare, G20-mötet i Mexiko. Föga förvånande ”avslutade de med ordet tillväxt som ledord framöver” enligt SR. Att man pratade mest om eurokrisen och att ”alla var ense om att problemen inte lösts” förvånade väl inte heller någon.
Idag onsdag den 20 juni startar en annan stor internationell konferens i Rio de Janeiro, Brasilien. Det är FN:s miljökonferens Rio+20 – namnet +20 beror på att en miljökonferens samlades i Rio för exakt 20 år sedan. En pikant detalj som kanske säger något(?) om karaktären på konferensen är att den stora latinamerikanska vinproducentenViña Concha y Toro är officiell sponsor av konferensen.
Konferensen beräknas samla närmare 50 000 personer både från regeringar och olika typer av frivilligorganisationer. Men bland de 50 000 som kommer saknas en del mäktiga personer som tycks ha prioriterat G20-mötet högre enligt en artikel i Effektmagasin, Rio lockar inte de mäktiga:
Flera ledare kommer att saknas i Rio. Barack Obama åker inte. Ej heller Storbritanniens David Cameron, Kanadas Stephen Harper eller Tysklands Angela Merkel. De kanske inte missar så mycket. Ingen väntar sig några revolutionerande beslut i Rio. Förhandlingarna inför mötet har stått och stampat. Den rika världens ovilja att betala för investeringar i Syd är ett avgörande hinder, liksom stormaktsspelet mellan Kina och USA. Som bäst lär vi få oss presenterad en deklaration med rader av vackra ord. Sedan åker Vladimir Putin, Hu Jin Tao och de andra som trots allt deltar hem igen. Sedan vidtar business as usual.
Tydligen är det fler personer med stor makt som visar begränsat intresse för denna konferens för enligt en artikel i Veckans affärer är ”intresset ljummet från det svenska näringslivet att delta”. Det förvånar mig inte heller men det blir lite lustigt när Susanna Zeko från Svenska ICC (Internationella handelskammaren) samtidigt säger i GP att det är ”viktigt att näringslivet också får inflytande på FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio.”
Men det finns också röster som är kritiska mot konferensens inriktning, men från andra utgångspunkter. Representanter från organisationerna Jordens Vänner, Nordbruk och Latinamerikagrupperna kritiserar i en artikel i Göteborgsposten att EU och USA nu vill ”stryka bort alla hänvisningar till principen om de rika ländernas särskilda ansvar som betonades i Rio 1992”. De kritiserar också själva begreppet grön ekonomi:
Men i Rio prioriterar de rika länderna nu något som de kallar grön ekonomi istället för olika ansvar och demokrati. EU och Sverige betonar företagens roll och vill sätta pris på naturens ekosystemtjänster. Våra stora systerorganisationer i Syd varnar för att detta skapar spekulation och växande sociala klyftor. Visst måste miljön värderas högre när politiska beslut tas, men vatten, luft och biologisk mångfald ska inte behandlas som varor som kan ägas och säljas.
Mot en grön ekonomi på företagens villkor ställer vi en global och lokal omställning byggd på demokrati och solidaritet. Makten över matförsörjningen ska ligga i befolkningens och jordbrukarnas händer, inte det globala industrikapitalets. Vi anser att en utjämning av levnadsvillkoren i världen måste ske samtidigt som produktion och konsumtion anpassas till vad planeten kan bära.
Skogsbruk och avskogning står för en stor del av världens koldioxidutsläpp. Att rädda de tropiska regnskogarna från exploatering är en fråga om jordens överlevnad. Göran Kärrman skrev för några månader sedan på denna blogg om att Brasilien, värden för Riokonferensen, håller på att anta en ny skogslag som hotar regnskogarna. Lennart Kjörling skriver om detta i senaste numret av Sveriges Natur att de stora jordägarna förmodligen kommer få igenom lagen, men som han säger, ”knappast före Rio-konferensen”
Ett internationellt avtal som sägs vara ett system för att förhindra denna avskogning antogs i Cancún 2010 och förkortas REDD (Reducing emissions from deforestation and forest degradation). Precis som grön ekonomi så LÅTER det ju bra, men även här finns kritiska röster. Lite mer försiktiga som i en artikel i Sveriges Natur, REDD – räddningen för skogen? Som ställer frågan: ”Miljövinst eller bara ett nytt sätt att tjäna pengar på urfolkens bekostnad?”
Eller mer öppet kritiska som på hemsidan för den globala sammanslutningen av ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen (vilken fantastisk sammanslutning i sig själv, Internationell enhet mellan gräsrötter!). Där kallar man det rent ut för ”en ny våg av kolonialism”.
Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet 3, GP
Bloggat: Xenosidian, Supermiljöbloggen
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
anita
/ 20 juni, 2012När jag läser ditt inlägg – och får ett referat (Tack!) av det som sker just här och just nu på den globala miljöfronten på den enda jord vi har till vårt förfogande: så inser jag att varje ord du skriver dessvärre är sant. Så inser jag att det inte är underligt om vanmakten lurar runt hörnet, beredd att sätta klorna i mig. Så förstår jag plötsligt hur det kommer sig att jag ibland väljer att via en uppriggad kamera följa ett fiskgjusepar någonstans i Estland och deras omsorg med sina tre nykläckta ungar, i stället för att läsa mer om tillståndet i världen, i sätllet för att dra mitt strå till stacken för att göra den här världen mer levbar.
Det ser verkligen mörkt ut!
Vad får dig att uthärda och vad får dig att hålla motivationen uppe? Eller uthärdar du inte heller och misströstar du, som jag?
GillaGilla
PEPPRAT RÖDGRÖNT
/ 21 juni, 2012Oj hur svara på det?! Två saker bara. Jag tycker inte att det finns någon absolut motsättning mellan att som du följa ett fiskgjusepar eller som jag (den senaste stunden) en fotbollsmatch och att ta reda på mer och ”dra sitt strå till stacken”. Om vi inte ser och lever för saker som gör oss glada i nuet så finns ju inga skäl för att försöka bidra till en mer levbar värld. Idag har jag varit fyra timmar på kolonilotten. Det gör mig lycklig.
Sen måste vi ju var och en hitta sätt att uppleva meningsfullhet och på ett rimligt sätt ge våra individuella bidrag tillsammans med andra för att världen ska bli mer levbar.
Jag är nog inte någon optimist, har kanske aldrig varit, om det inte är en vansinnig optimism att alls tänka sig möjligheten av en annan sorts värld. Misströstar gör jag ofta. Men vad är alternativet? Personligen skulle jag bli olyckligare av att inte försöka ”dra några strån till stacken”. Att uthärda tycker jag är en annan sak.
GillaGilla
anita
/ 25 juni, 2012Tack för klokt svar! Jag inser att du har rätt men har själv svårt att finna balansen mellan det lilla, privata livet och ”skyldigheten” att försöka förbättra världen. Ja, jag väljer ordet ”skyldighet” eftersom jag tycker att vi som fått så mycket av livets goda har en skuld att betala till våra sämre lottade medmänniskor. Om ”ha skyldighet” tangerar att ”ha skuld” så är det inte så underligt att det ibland kan vara nästintill omöjligt att finna den rätta balansen.
Om misströstan (missnöjets storebror): Att vara socialist är att inte vara rädd för missnöjet, menar Göran Greider. Att inte foga sig rymmer mer än den personliga vantrivseln i tillvaron. Så vi fortsätter att vara rädda om missnöjet, eller hur? Och väjer inte, ens när misströstan tar över. För som du säger – vad är alternativet?
GillaGilla