Vem som ska avgå och vem som ska tillträda kan en vanlig delegat som jag inte svara på.

(delegat på KKP:s 19:e kongress intervjuad av Aktuellts reporter)

Just nu pågår den 19:e kongressen för den enorma organisation med 89 miljoner medlemmar som heter Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Partiledaren Xi Jinping har hållit tal och bland annat sagt att ”Efter decennier av hårt arbete har socialism med kinesiska särdrag tagit sig över tröskeln till en ny era”. Tonen är försonlig och står i skarp kontrast till ledaren i USA med sitt aggressiva tal om USA först. Xi säger istället:

Ingen nation kan på egen hand möta de många utmaningarna som mänskligheten står inför. Ingen nation har råd att dra sig tillbaka till en isolerad position.

Kina kommer inte att stänga dörren mot världen. Vi kommer bara att bli öppnare och öppnare och försvara utländska investerares legitima rättigheter och intressen.

För femtio år sedan – 1967 –  lät det mycket annorlunda. KKP var i skarp konflikt med ledningen för det Sovjetiska kommunistpartiet och i hela landet rasade den så kallade Kulturrevolutionen som initierats av ledaren Mao Tse-tung i strid mot hans opponenter i partiet. Den främsta måltavlan och motståndaren Liu Shaoqi fängslades detta år för att sedan uteslutas ur partiet och försvinna.

Men till skillnad från de utrensningar som utfördes under Stalin i Sovjetunionen då hela det gamla gardet av kommunister försvann så lyckades de flesta av de oppositionella i KKP hålla sig kvar. Efter Maos död 1976 var det också dessa som klev fram och satte igång den utveckling som inneburit att Kina idag är något ganska speciellt och nytt i historien. Det är ett land med en i huvudsak kapitalistisk ekonomi. Men landet  leds av ett parti som till namnet är kommunistiskt och vars ledare fortfarande talar om socialism om än ”med kinesiska särdrag”. Den främste och mest kände av de ledare som drev fram denna utveckling var Deng Hsiaoping.

Deng Hsiaoping

Han myntade sådana uttryck som ”det gör detsamma om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” eller ”att bli rik är ärorikt”. Och många har verkligen blivit rika. I en tilltagande kapitalistisk sektor har naturligtvis antalet kapitalister ökat. Många av dem sitter med på denna kongress och applåderar när ledaren talar om socialism med kinesiska särdrag. De första kapitalisterna valdes in i centralkommittén (som har 200 medlemmar) redan på partikongressen 2002. Den numera USA-baserade forskaren Chen Xiaonong var medarbetare till Zhao Ziyang när denne var premiärminister 1980 – 1987. Chen säger om dessa nya rika:

Den röda eliten och deras släktingar var de som hade störst chans att bli rika, och de skyddade sina privilegier med politisk makt. Elitens familjer har samlat på sig enorma rikedomar, medan landet plågas svårt av korruption under privatiseringsprocessen.

Naturligtvis har också andra än dessa blivit rikare. Miljontals människor har höjt sin levnadsstandard. Förmodligen har aldrig tidigare i historien så många människor samtidigt gått från fattigdom så snabbt. Och samtidigt som Kina blivit världens verkstad så har landet åter klivit fram till den dominerande position i världen som det haft under större delen av de senaste 2000 år. Men med den snabbt ökande rikedomen har också klyftorna ökat snabbt. Aldrig tidigare har arbetarklassen på jorden varit så stor som nu. En mycket stor del av denna arbetarklass finns i dagens Kina. I en stat som enligt den marxist-leninistiska teorin kallades för arbetarnas stat är de kinesiska proletärerna utnyttjade och utsugna av inhemskt och utländskt kapital på ett sätt som påminner om 1800-talets Europa. Enligt många rapporter är det inte alls stilla och tyst i denna kinesiska arbetarklass. Skälen att protestera är många.

Historien är inte slut. Om vi ska hoppas på något när det gäller Kina så tror jag att det är rörelsen i denna stora arbetarklass. Här står frågorna på samma sätt som för arbetarklassen i Europa på 1800-talet. Det handlar om organisering och solidarisk kamp. I denna strid för människovärde och anständiga levnadsvillkor måste på sikt de demokratiska kraven bli helt avgörande.

Förhoppningsvis kommer detta enorma proletariat en gång med säker stämma kunna säga att de både kan och vill avgöra ”vem som ska avgå och vem som ska tillträda”.

Intressant?