Emellanåt känns det ganska svårt att kommentera det som händer i samhället. En anledning till det (förutom det deprimerande läget med corona-pandemin och dess begränsningar av det vanliga livet) är att politiken ibland känns som om den går på ”repeat”. Samma gamla lösningar, bara med mera av samma slag.

När liberalerna får sossarna och miljöpartiet att genomföra ytterligare skattesänkningar för de rika, eller bidrag som kallas avdrag för de som har mest, så känns det på något vis som om det inte går att säga något mer mot detta. Får de aldrig nog? Hur illa ska de ställa till det? Hjälper inga argument eller nödrop?

Trots det gör jag i alla fall ett försök till här när det gäller det senaste om RUT (Rengöring, underhåll och tvätt). Det här skatteavdraget för det som kallas ”hushållsnära tjänster” och som funnits i Sverige sedan 1 juli 2007.

Själva förslaget

Regeringen S+MP lägger alltså tillsammans med samarbetspartierna C+L ett förslag till ytterligare utvidgning av RUT. Det ska lämnas till Lagrådet för att kunna beslutas i budgeten för 2021. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.

Förslaget innebär att taket för avdraget ska höjas från 50 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom ska ännu fler saker ingå. Det handlar om:

1. Möblering av bostad och montering av möbler.
2. Transport av bohag till andrahandsbutiker, loppmarknader och liknande.
3. Enklare tillsyn av bostad och fritidshus.
4. Tvätt vid tvättinrättning.

Kritik mot förslaget

Att höja taket för rutavdraget till 75 000 kronor per år motsvarar köp av tjänster för 150 000 kronor. Av de nästan 800 000 hushåll som gjorde rutavdrag år 2017 (antalet har ökat sedan dess) gjorde enligt Riksrevisionen de allra flesta (65,1% av hushållen) – se tabell – avdrag för under 5000 kr per år. Bara 5,5% av alla hushåll gjorde avdrag som var större än 20 000 kr. Hur många personer som kommer att köpa tjänster för 150 000 kr per år och göra avdrag på 75 000 kr vet vi inte ännu. Men det handlar alltså om en mycket liten grupp. Det är denna lilla grupp av mycket högavlönade som gynnas av förslaget.

Som Riksrevisionen konstaterade i en rapport så finns köpare av RUT-tjänster ”i samtliga delar av inkomstfördelningen, men de är kraftigt koncentrerade till hushållen med de högsta inkomsterna. En fjärdedel av rut-köparna och 40 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna. 55 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna.”

Denna profil av ojämlikhet och gynnande av dem som har mest stärks nu med det senaste förslaget.

Därför har även sådana som är för idén med rut-avdrag reagerat mot förslaget. En som reagerat är till exempel den f.d. (?) folkpartisten numera skatteexperten på TCO Karin Pilsäter. Hon skriver i en artikel i UNT (Vi som verkligen gillar Rut måste värna dess legitimitet):

De utökningar som nu föreslås i en lagrådsremiss riskerar som bäst att bli helt perifera, som sämst att undergräva förtroendet, leda till fusk och glidningar och nya krav på utvidgning………..

Det är väldigt mycket pengar. Ingen familj med någorlunda normal inkomster kan lägga så mycket pengar på denna typ av tjänster…………

Man måste också utgå från hur det faktiskt ser ut. Endast några hundra personer slog i taket på 50 000 kronor.

Och Jämlikhetskommissionen (se tidigare blogg) som anser att rutavdraget bör bevaras menar också i sitt betänkande att ”taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

Som vanligt säger partierna som står bakom det senaste förslaget att det handlar om ”att få livspusslet att gå ihop”. De skulle aldrig säga att de bara vill gynna några hundra mycket rika personer. Istället säger de som Per Åsling, skattepolitisk talesperson för centern att det handlar om att ”människor som har en svag position på arbetsmarknaden nu får möjlighet att få ett jobb”.

Hur många extra jobb som skapas av dessa bidrag till de rika, eller vilka som får jobben, finns det olika undersökningar av. Och det som går att säga är åtminstone att RUT-anhängarna kraftigt överdrivit de jobbskapande effekterna.

Men oavsett det så är ju det avgörande vad vi väljer att använda skattepengarna till. Vilken sorts jobb vill vi ha fler av och vilka sektorer vill vi stärka? Vi kan göra olika val och de påverkar samhällsutvecklingen.

Istället för dessa bidrag (ja skatteavdrag är ju ett bidrag från andra skattebetalare) för jobb i hemmet (främst till de som har mest) så skulle ju pengarna istället kunna användas till att anställa fler inom vård, skola och omsorg. Med bättre löner och bättre arbetsvillkor dessutom. Att använda skattepengarna så skulle definitivt ge fler jobb. Men dessa jobb skulle dessutom vara till nytta för så många fler människor och definitivt också för dem som idag inte har möjlighet att få hjälp med ”livspusslet”.

Det betalda hemarbetet ett mått på graden av jämlikhet?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skrev för några år sedan Patrik Engellau längtansfullt på bloggen ”Det goda samhället”. Han beskrev där hur det varit ”en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Den längtan efter ett svunnet klassamhälle som han där uttryckte återspeglar nog både stämningar inom hans samhällsklass och förklarar delvis framväxten av RUT-sektorn för de rikaste.

Däremot har han inte helt rätt i sin beskrivning. Långt in på 1900-talet var det fortfarande mycket vanligt med hembiträden även i de ”västerländska samhällena”, så också i Sverige.

På 1930-talet fanns det i Sverige fortfarande ungefär 50 000 hembiträden i städerna och tiotusentals pigor inom lantbruket. Dessa yrken försvann sedan alltmer efter 1945. Det blev allt ovanligare att städa andras hem och passa andras barn. Nu har utvecklingen vänt tillbaka till att alltmer likna denna tid. Men varför försvann dessa jobb i stort sett under många år?

Det brukar sägas att det berodde på de många nya hushållsmaskinerna som underlättade hushållsarbetet samt på utbyggnaden av den offentliga sektorn där alltfler kvinnor sökte jobb. Det stämmer väl. Men måste man inte också se det minskade antalet hembiträden som ett resultat av de minskade klyftorna i samhället? Både i form av lön och i form av vad vi (framförallt kvinnor) var beredda att acceptera av underordning och utsatthet. Ett samhälle där stora grupper säljer sin arbetskraft som arbetare i andras hem är också ett samhälle där klyftorna är stora. I ett mer jämlikt samhälle (som Sverige blev fram till 1980-talet) ville färre arbeta i andras hem samtidigt som färre också hade råd att köpa denna (nu dyrare) arbetskraft.

De ökade klyftorna är en del av en spontan utveckling i alla samhällen där inte folkrörelser och politiken ingriper för att göra något åt det. I Sverige har politiken nu alltför länge inte bara låtit bli att driva på för utjämning utan dessutom aktivt förstärkt klyftorna. Skattesubventioner för att arbeta i andras hem är bara en av många sådana åtgärder.