Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)