Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?