Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

1. Man talar om marginalskatter
2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

”Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.”

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt