Är det fortfarande så att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas?

Avbildning med kakelplattor av Picassos ”Guernica“ i originalstorlek i staden Guernica.

Den 26 april 1937 – för 80 år sedan –  bombades staden Guernica i den baskiska delen av Spanien. Detta har idag uppmärksammats lite grand i några tidningar.

Bombningarna utfördes av tyska bombplan, den ökända Condor-legionen. I fem timmar fälldes – under en vanlig marknadsdag – 22 ton spräng- och brandbomber över Guernica. Bränderna rasade i flera dagar och förstörde 70 procent av staden. Uppskattningarna över  antalet döda varierar från 126 till flera hundra. Över tusen skadades.

Picasso bidrog till att göra attacken mot Guernica känd genom en berömd målning med samma namn. Under arbetet med tavlan sa Picasso:

På tavlan som jag arbetar med och som jag ska kalla Guernica, och i alla mina senare konstverk uttrycker jag klart mitt avståndstagande av den militära kast som har sänkt Spanien i en ocean av smärta och död.

De tyska bombplanen hjälpte Franco i det spanska inbördeskriget. Det var en av många faktorer som bidrog till Francos seger och att han kunde upprätta en diktatur som sedan varade till efter hans död 1975. Under andra världskriget nedkämpades Hitlers och Mussolinis regimer i Tyskland och Italien. Men det ledde alltså inte till upprättande av demokrati i Spanien. Francos Spanien var istället i 30 år de segrande demokratiernas vän. Det är ett av flera exempel på att frågan om andra världskrigets resultat inte är så enkelt som det ofta framställs.

När det gäller Picassos tavla dröjde det också –  på grund av Francos diktatur – länge tills den kom till Spanien. Det var inte förrän 1981 som den kom till Madrid och Pradomuséet, för att sedan 1992 flyttas till det mer moderna Centro Reina Sofia. Men då var Picasso död sedan 1973.

Inte varken det första eller det sista exemplet

A T Harris

Den bestialiska attacken mot Guernica var inte det första exemplet i historien då försvarslösa civila utsattes för bombattacker. Men det var nog den första som blev allmänt känd. Redan 1915 formulerades tanken – enligt Sven Lindqvist i boken ”Avsikt att förinta” – av den brittiske matematikern F W Lanchester. Det handlade om att åstadkomma en förödelse bortom den punkt då fiendens brandförsvar var lamslaget, då en stad ”i sin helhet kan läggas öde”. De brittiska imperialisterna bombade också 1915 uppror vid Indiens nordvästgräns. Och tio år senare uppfann en viss Arthur Harris, då skvadronchef, metoden att blanda sprängbomber med skurar av brandbomber mot byarnas halmtak. Fyra – fem flygplan kunde på det viset ödelägga en hel by. Harris hade alltså erfarenheter av terrorbombningar både från Indien och från det nuvarande Irak (då Mesopotamien). Under kriget mot Nazityskland förde han senare med sig – som Lindqvist skriver – ”kolonialkrigens moral och metoder” till Europa. Han ledde under andra världskriget uppbygget av ett helt vapenslag: ”Bomber Command”, vars uppgift det var – och jag citerar igen Lindqvist – ”att bryta fiendens stridsvilja genom att bomba kvinnor, barn och gamla i civila bostadsområden”. Det politiska ansvaret för detta hade Winston Churchill som bröt tabut mot att bomba städer. ”När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet” (Lindqvist). Senare i maj anfölls Hamburg, Bremen, Köln med flera tyska städer. Det mest omdiskuterade anfallet gjordes den 14 februari 1945 när den gamla kulturstaden Dresden bombades. Staden saknade helt militära mål och var fyllt med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.

Till andra bestialiska bombningar i slutskedet av det andra världskriget måste  naturligtvis också räknas USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

”Krigets lagar”

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

Dömdes de som bombade Guernica?

Under Nürnbergrättegångarna – de 13 rättegångar mellan 1945 och 1949 då ledande krigsförbrytare dömdes – definierades krigsförbrytelser i artikel 68. Bland beskrivna brott finns där ”meningslös förstörelse av städer, samhällen och byar, eller förstörelse som inte är motiverad av militär nödvändighet.”

Man kan tycka att de som bombade eller gav order om bombandet av Guernica skulle ha dömts enligt denna definition. Men så skedde inte. Lindqvists högst rimliga antagande är att de ”räddades” av den brittiske terrorbombaren Arthur Harris. Om någon från tyska Luftwaffe skulle ha dömts så borde Harris också ha dömts enligt denna artikel 68. Därför dömdes ingen.

Och så tycks det vara fortfarande, att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. Tänk efter en stund över olika idag utsatta platser som bombats, bombas eller att hotas med att bli bombade som Aleppo, Mosul med flera platser. Nog har bombandet bedömts väldigt olika….?

Intressant?