Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”. Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle.
Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.
Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.
Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.
Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.
Emmet Till
Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.
Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.
Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.
1937 skrevs ”Strange Fruit”, 
en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.
Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.
Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!
Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.
Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:
Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.
Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?
Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?
I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.
Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.
Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.
Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?
Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.
Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?
Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.
Peter Widén
PEPPRAT RÖDGRÖNT 