Ett ord som börjat dyka upp allt oftare de senaste åren är ordet ”åsiktskorridor”. Jag vet inte vem eller vilka som myntade uttrycket eller hur länge det använts. Det kanske någon språkforskande läsare skulle kunna bidra till att reda ut?

Men är det ett ord som bidrar till att öka vår förståelse? De som använder ordet menar ungefär att det finns vissa saker som ”man inte får säga i det här landet”. Eller att om man säger dem så får man problem. Jag läser t.ex. statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren som fortfarande kallar sig själv ”s-märkt”. Han skriver apropå debatten om Katerina Janouchs uttalanden för tjeckisk TV:

För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. 

Är det på det viset i landet Sverige? I en viss mening stämmer det inte alls. Du kan säga nästan vad som helst utan några konsekvenser så länge det du säger inte bryter mot lagen. Du kan bli dömd för hets mot folkgrupp eller förtal till exempel. Men nog känns det som om gränserna för vad som kan sägas utan att leda till åtal, har vidgats betydligt, även i detta avseende, under de senaste åren. Däremot är det säkert sant att det är försvårande för olika typer av karriärer att uttrycka åsikter som inte gillas av dem som befinner sig högre upp i hierarkin. I denna mening finns det alltid en sorts ”åsiktskorridor” i alla typer av företag eller organisationer.

Vad är ok att säga?

Vi kan alltså yttra oss och säga vår mening. Genom det som kallas sociala medier kan vi  numera nå fler med våra tankar än vad som tidigare var möjligt. Jag kan nå andra människor med hjälp av denna blogg till exempel. I en viss mening finns det naturligtvis en sorts ”åsiktskorridor” även för sådant här vanligt prat, facebook-skrivande eller bloggande. Det finns i alla samhällen och alltid en dominerande och i huvudsak gemensam uppfattning om vad som är sant, anständigt eller ok att säga. Att uttrycka antisemitism kan inte bara vara åtalbart beroende på hur det formuleras, det är också något som ogillas av de flesta människor i Sverige idag. Och tack och lov för det. Det finns alltid åsikter som betraktas som avskyvärda och hamnar utanför något som man skulle kunna kalla en ”åsiktskorridor”.

Men det är inte detta ganska självklara som de som använder uttrycket är ute efter. Talet om denna korridor syftar istället till att flytta korridoren så att en del av sådant som de flesta har tyckt vara avskyvärt blir acceptabelt. Därför är det inte förvånande att det främst är på den högerextrema kanten som uttrycket blivit populärt. Att debattörer som Ljunggren eller Dahlberg och Marteus på Expressen vill hjälpa till här, är kanske lite mer anmärkningsvärt.

Den ”fysiska åsiktskorridoren”

Vem har störst megafon?

I en mer direkt fysisk mening finns det ju en åsiktskorridor som inte är beroende av vad de flesta av oss tycker är ok att säga. Den handlar istället om faktiska maktförhållanden. Jag tänker då på det faktum att de som verkligen når ut med sina åsikter till många människor är de som äger, dominerar eller har tillgång till de etablerade medierna. För mycket av diskussionen om ”åsiktskorridoren” förs ju bland de människor som alla själva befinner sig i den privilegierade sitsen att kunna få ut sina åsikter via Expressen, DN eller TV. Vänstern och arbetarrörelsen har här alltid varit i ett underläge när det gäller dessa rent fysiska möjligheter att nå ut. Och tyvärr har det förvärrats på många sätt.

Exemplet Janouch

När Katerina Janouch uttalat sig för tjeckisk TV om Sverige fick hon kritik för det som hon sagt. Diskussionen i sakfrågan lämnar jag därhän här. Men vad jag kunnat se har hon i olika medier kunna bemöta sina kritiker. Se till exempel Mediebrusets genomgång. Men Janouch anser att hennes yttrandefrihet har kränkts. Tillsammans med Marcus Birro börjar hon prata om bokbål och får eldunderstöd av Ljunggren som tar henne i försvar och talar om ”åsiktskorridoren”. Ägaren till Läslusen –  en liten barnbokhandel här i Uppsala – blir rikskänd i sammanhanget. Hon ogillar det Janouch uttryckt och bestämmer sig för att ta bort hennes böcker från sin bokhandel. Det retar upp Janouch så mycket så att hon kallar bokhandeln ”fascistisk”. Att Janouch i skrift kallar denna bokhandlare något så kränkande visar väl också att hennes gränser för yttrandefrihet och ren anständighet är mycket vida. Några som kanske inte skulle känna sig kränkta av att själva få denna etikett ger också eldunderstöd till Janouch, men på sitt eget typiska sätt. Ägaren till bokhandeln har utsatts för hat och grova hot. Så ser bilden ofta ut när ”korridoren” ska flyttas högerut. ”Intellektuella” som byter position får stöd av andra och till sist även av det fysiska våldet i sin kamp för att ”försvara yttrandefriheten”. Men varför måste dessa ynkliga typer, som naturligtvis avsvär sig varje samröre med sina mer grovkorniga och fysiska anhängare, alltid göra sig själva till någon sorts offer för åsiktsförtryck, istället för att bara slåss öppet för sina egna åsikter? De har ju till skillnad från de flesta andra mycket god tillgång till medierna.

Låt oss jämföra med ett helt annat exempel.

Exemplet Utrikespolitiska institutets rapport

I en rapport från Utrikespolitiska institutet (UI) berättas om spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Man riktade i sammanhanget också mycket kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstod att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut Aleksey Sachnin, en politisk flykting från Ryssland som Putin-agent. Dessa påståenden har bemötts på olika och mycket övertygande sätt av både Martin Aagard och Åsa Linderborg samt den utpekade Aleksey Sachnin i en mycket läsvärd artikel. Stig Fredriksson skriver i en mycket saklig artikel i SvD skriver att:

…det är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande. 

Chefen för UI har nu också tagit sin hand från rapporten.

Denna diskussion är ju också en sorts diskussion om ”korridoren”. Författarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg gjorde vad de kunde för att bevara och förstärka en sorts åsiktsdominans (korridor) som redan finns när det gäller synen på Nato eller regimen i Ukraina. Denna syn handlar om att kritik mot Nato-anslutning bara är ett uttryck för sympati med Putin och att på samma sätt kritik mot de högerextrema krafterna i Ukraina (ja att ens nämna dem) är ett bevis för att man sympatiserar med Putin eller annekteringen av Krim.

Men angreppet slogs tillbaka. Sakligt och metodiskt. Det innebär inte att den dominerande bilden är satt i allvarlig gungning. Men de värsta övertrampen och uppenbara lögnerna kommer kanske dröja ett tag igen. Heder åt dem som inte vikt ner sig i denna debatt. Det  gläder mig också att de inte i likhet med de ynkliga högertyperna börjat beklaga sig över åsiktsförtryck eller korridorer. De har istället gått direkt till sakfrågorna.

Uppsala

Intressant?