Hej Stig-Björn Ljunggren!

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?