Det är mycket om Ryssland just nu. Det talas om militära hot, om cyberattacker och om propaganda-inflytande. Jag vill försöka skilja ut några olika saker här.

Hotas Sverige militärt av Ryssland?

Att den nuvarande ryska regimen under Putin på många sätt är mycket obehaglig är inte svårt att hålla med om. Världen är full av olika sorters obehagliga regimer. Regimer som till exempel på olika sätt inskränker demokratin, så som Putinregimen gör. De är oftast hotfulla främst mot sina egna befolkningar. I vissa fall är de även hotfulla mot sina grannar. I några fall väjer de inte ens för att hota länder och folk långt borta från det egna territoriet. Det har gällt och gäller delvis fortfarande för de europeiska imperiemakterna. Främst gäller det för den enda kvarvarande supermakten USA med sin utbredning av militärbaser runt om i världen och en lång historia av militära ingripanden på många kontinenter. Ryssland spelar här för närvarande fortfarande i en betydligt lägre division. Deras mest avlägsna militära ingripande hittills är Syrien där man tillsammans med andra obehagliga regimer och organisationer backat upp Assad-regimen. Annars har Ryssland ägnat sig åt att hota eller angripa grannar. Främst har detta drabbat Tjetjenien i två långa krig (1994 – 1996 och 1999 – 2009) med många döda och stor förödelse.

Var det några som då – under något av de två Tjetjenienkrigen – sa att detta innebar ett ökat hot även mot Sverige? Jag kan inte påminna mig det. Minns jag fel? Eller är det kanske helt enkelt andra förhållanden som ändrats?

Men 2014 annekterade Ryssland Krim och Sevastopol. I jämförelse med Tjetjenienkriget var detta en förhållandevis fredlig insats. Dessutom hade den nog stöd av en ganska stor del av befolkningen på Krim. Men denna aggression används nu ständigt för att ”bevisa” inte bara att Ryssland är hotfullt utan att det också hotar Sverige. Alltså måste vi både rusta upp och gå med i Nato. Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som säger detta inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Det beror i sin tur på maktförhållanden inom opinionsbildningen och är på det sättet inte konstigt alls. Men ur en rent logisk synpunkt är det däremot svårt att förstå. Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra automatiskt skulle innebära att vi också är hotade och måste stärka vårt försvar så kan man undra varför detta aldrig hänt under USA:s alla militära ingripanden. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön. Men för oss som inte tänker att upprustning är den naturligaste vägen till en fredligare värld borde det vara en sak att fundera över.

När det gäller detta med den militaristiska logiken så anser jag för övrigt att det ofta handlar just om att få en hotbild bekräftad. Jag har skrivit tidigare om detta utifrån exemplet med Natos bildande.

Cyberattacker

Man har också talat om ryska, cyberattacker mot Sverige. Den borgerliga oppositionen använde denna information för att skruva upp tonläget. Men försvars- och statsministern såg också allvarligt på detta, sa de. Häromdagen kunde man så i Expressen läsa en artikel med uppgifter hämtade från The New York Review of Books. Det visar sig då att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. De svenska attackerna riktas alltså mot Ryssland. Carl Bildt får som så (alltför) ofta uttala sig. Han bekräftar dessa svenska attacker genom att säga att det ”knappast är någonting nytt”

Hyckleriet är alltså monumentalt. Sverige cyberattackerar/spionerar på Ryssland. Det vet naturligtvis alla de som skrikit högt de senaste dagarna. När det visar sig att Ryssland (föga förvånande) gör samma sak mot Sverige då går etablissemanget i taket. När de slår på krigstrummorna så låtsas de inte om att de vet om och accepterar det spionerande mot Ryssland som de själva redan bedriver. Eller så är det som i fallet med Bildt. De hör naturligt  hemma på samma sida som USA i alla väder. Det gör att de inte  kan se att de själva är med och bygger upp de hotbilder som behövs för att upprusta och gå med i Nato. De kan inte heller se att det bidrar till att trigga Ryssland till att rusta på sin kant.

Rysslands övriga ingripanden

En annan sak som det talats och skrivits om är de ryska kontakterna med politiska rörelser i olika europeiska länder. Det har främst talats om kontakterna med olika högerextrema organisationer.

Här måste vi skilja på tre saker: materiella band, plantering av propaganda och att detta letande efter konspirationer också kan leda till ohederliga angrepp på oskyldiga.

Dels finns det rent materiella band, alltså att högerextrema rörelser lånat eller fått pengar från Ryssland. Dels har mindre högerextrema rörelser deltagit i möten och mottagit pengar från motsvarande rörelser i Ryssland. I vad mån den ryska regimen varit inblandad i detta, vet inte jag.

Mest känt är väl att franska Front National har stora ryska banklån. Men det finns också trovärdiga uppgifter om att den ryska regimen har utvecklade kontakter med högerextrema Jobbik (Ungern) och Attack (Bulgarien) samt ett vänskapsavtal med FPÖ i Österrike. Vi har också fått reda på att Alexander Fridback då han var anställd på SD:s riksdagskansli fick köpa ett hus av en dömd rysk affärsman med kopplingar till ryska myndigheter. Genom att snabbt själv sälja huset tjänade Fridback sex miljoner kronor. En ganska uppenbar muta. Fridback har varit mer känd under pseudonymen ”Egor Putilov” som lyckades sprida falska nyheter inom delar av svensk press där man inte borde kunna vänta sig det, som Aftonbladet eller Arbetaren.

Det leder över till detta med plantering av propaganda. Naturligtvis förekommer det. Från alla och från alla håll. Mest naturligtvis från dem som har stora resurser för att göra det och samtidigt starka skäl att bidra till sådana uppfattningar som gynnar dem själva och låter dem sitta i orubbat bo..

En av dem som skrivit om detta är högermannen Patrik Oksanen. Han tar i en artikel i Expressen upp att ”Kent Ekeroths egna nätprojekt Avpixlat sprider bland annat rysk propagandafilm. Samtidens Erik Almqvist sitter i Budapest och delar rysk propaganda. Och Almqvists band till SD i riksdagen är intakta”. Det är ju intressant som en del av förståelsen av SD (och Ryssland). Det kan säkert också bli ett problem för SD ifall de vill fördjupa samarbetet med M+KD.

Faran med att se konspirationer

Men Oksanen drar detta vidare och skriver: ”Numera har nazisterna och fredsrörelsen samma berättelse”. Det låter ju förskräckligt och kan verka som ett tungt argument mot fredsrörelsen. Det handlar i det här fallet om synen på Nato. Men huvudfrågan måste ju vara vad som är sant. Att fredsrörelsen är mot krigsprojektet Nato nu som tidigare måste ju diskuteras för sig och med dess egna argument. Dessutom är det inte sant att Fredsrörelsen som ju består av flera olika delar har ”samma berättelse” som nazisterna bara för att man är mot Nato.

Ännu längre går Martin Kragh och Sebastian Åsberg i en rapport som de skrivit för Utrikespolitiska institutet. De nöjer sig inte med att påstå att spridningen av rysk desinformation och falska nyheter ökar i Sverige, vilket säkert är sant. Man riktar även mycket allvarlig kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstår att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom påstår man att tre icke namngivna medarbetare är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.

Martin Aagard på AB Kultur bemöter detta på ett mycket övertygande sätt, med en sorgsen ton, i en längre artikel som visar att vi håller på att hamna i ett mycket allvarligt samtalsklimat även när det gäller dessa frågor. Läs den.

Aleksey Sachnin

Med tanke på att de bägge skribenterna Kragh och Åsberg talar om planterad propaganda blir det som de skriver om den i Sverige landsflyktige Aleksej Sachnin ännu mer obehagligt, ohederligt och ologiskt. Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten. Men de bägge rapportörerna utnämner honom till Putinagent. De vidriga här är att de hämtar de uppgifter som leder fram till den felaktiga slutsatsen på uppgifter som kommer från den ovan nämnde Egor Putilov. Alltså just en sådan person som ägnat sig åt att sprida falsk information, dessutom under falskt namn.

För att sammanfatta:

Att regimen i Ryssland är obehaglig och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande hot mot Sverige. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte till fred och avspänning heller.

Att leta efter falsk information och söka efter materiella intressen bakom olika skribenter och medier är viktigt för att kunna orientera sig i vår värld. Men även jakten på falska informanter kan leda synen fel. Speciellt gäller detta då man kan misstänka att någon har en egen dold agenda.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, högerextrema, Nato

PS/Tillägg: Dagen efter att jag skrivit denna blogg läste jag en utmärkt artikel av Åsa Linderborg där hon bemöter angreppen från Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Hon visar dessutom var skon klämmer…