Angriparna , vilka de än må vara och oavsett deras motiv , angrep hjärtat av det progressiva Paris . De attackerade inte det mer turistiska Champs – Elysées eller Notre Dame, eller det mer borgerliga och konservativa vänstra stranden , där de flesta av ministerierna finns.

… ..De riktade sig mot stadsdelar där människor är mer benägna att vara toleranta, liberala och progressiva . Och de angrep Frankrikes största monument av multietnisk, pluralistisk framgång: den vigda jorden av (idrottsarenan) Stade de France .

… ..Dessa attacker kommer med största sannolikhet att stärka de hårdföra konservativa , från anti – Islam populära intellektuella som Eric Zemmour och Michel Houellebecq till högerextremister som Marine Le Pen.

Så skriver Manu Saadia på Websidan Fusion (min översättning) om det senaste avskyvärda terrordådet i Paris.

Naturligtvis går inte de olika barbarierna – IS-facisterna, Assad-mördarna i Syrien, de europeiska högernationalisterna och islamhatarna eller de olika imperiemakternas mer tekniskt avancerade krigare – medvetet hand i hand. De för ju krig mot varandra. Ett krig där alla andra får sitta emellan. Men på samma sätt som drönarattacker eller mer bomber i frihetens namn – som betraktar oskyldiga civila som ”collateral damage” – har bidragit och bidrar till att stärka jihadismen i de länder där bomberna faller, på samma sätt stärker terror mot oskyldiga européer höger-nationalismen. De olika barbarerna bekräftar varandras världsbilder. Deras handlingar bildar en ond spiral. Fler jihadistattacker, fler nedbrända flyktingförläggningar och angrepp på moskéer osv.

Det är denna onda spiral som måste brytas. Den kan bara brytas av en praktisk enhet mellan alla dem som drabbas av alla dessa barbarer, så som skett under denna höst i Sverige när människor på olika sätt i praktisk handling välkomnat flyktingar. Men framförallt kan den onda spiralen brytas om den gemensamma kampen för solidaritet och välfärd åt alla stärks. Och genom en framgång i kampen för fred och ett stopp för våld och vapenaffärer.

PS: Två viktiga jämförelser har jag sett i samtalet om Paris-attentatet. Den ena jämförelsen handlar om den enorma skillnaden i reaktioner här i Sverige när det gäller IS-attacken i Beirut, Libanon dagen innan, där 43 människor dog och 239 skadades. Den andra handlar om det faktum att en större massaker faktiskt har skett tidigare i Paris efter 1945. Om detta kan du läsa på bloggen Röda Malmö som berättar om när runt 200 algerier dödades i samband med en demonstration i Paris 1961. Har detta något att göra med det faktum att det i bägge dessa fall inte var infödda européer som dog?

Intressant?