I december förra året skrev jag en blogg där jag undrade: ”Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?” Jag skrev den med anledning av att SD:s partiledning uttryckt att de inte tyckte Löfven var ”värdig att leda vårt fina land.”

Efter nyheten om det flygblad som SD delat ut till flyktingar på Lesbos, framstår det ännu klarare. SD tycker inte alls att Sverige är ”ett fint land”. De gillar inte alls det här landet, så som det är.

Flygbladet som de delar ut i sitt eget namn, men också i hela det svenska folkets namn ska enligt partiledningen ”informera om… vilken typ av samhälle Sverige är”. Att på detta sätt tala i ett helt folks namn är en typ av odemokratisk elitism som är en naturlig del av SD:s historia och ideologi, även om partiledningen brukar försöka maskera detta så gott de kan.

I den ”information” som SD sprider beskrivs ett mycket våldsamt samhälle som håller på att falla samman (”falling apart”), där välståndet försvunnit helt (”is gone”) och där antalet våldtäkter är de högsta i hela världen. I media som till exempel Dagens Nyheter har man tagit upp direkta sakfel i flygbladet. Man kan också ha moraliska synpunkter på flygbladet. Men man kan dessutom fundera över en annan sak.

Gustav V inför reaktionära bönder 1914.

SD brukar kalla sig själva för ”Sverigevänner”. Bortsett från hur man ska begripa eller tolka ett sådant uttryck, så är det uppenbart att det inte stämmer på SD. Den som är vän med någon eller något brukar tycka om den eller det. Men så är det inte för SD. Det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige. Är det då ett svunnet Sverige de tyckte om? Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.  Det Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD