I söndagens UNT kunde man läsa en debattartikel av några borgerliga politiker. Den handlade om skattehöjningar i Uppsala kommun. Rubriken på artikeln var ”5000 mer i skatt 2016”. Det låter ju rätt mycket. Så vad är bakgrunden? Och stämmer det?
I kommunfullmäktige idag behandlas ett budgetförslag från den nuvarande majoriteten bestående av s-mp-v. Där finns ett förslag om höjd kommunalskatt med 30 öre. Nu blir ju inte det på något sätt 5000 kronor. Men för att delvis förstå att inte ens dessa borgerliga politiker tror det, måste man läsa ungefär halva artikeln. Där står det: ” I och med att även landstinget höjer skatten kommer den genomsnittliga Uppsalafamiljen att få betala nästan 5 000 kronor mer i skatt år 2016.”
Så det är alltså nästan 5000.
Det är på ett år.
Det är med höjningen av landstingsskatten inräknad.
Men viktigast: det är inte per person utan för två vuxna skattebetalare tillsammans eftersom artikelskrivarna utgår från en genomsnittsfamilj med två vuxna.
Så sannare vore att säga att för en person som tjänar 25 000 kronor i månaden handlar det om 75 kronor i månaden. Tillsammans med landstingsskatten som enligt förslag höjs med 55 öre blir det lite drygt 200 kronor i månaden.
Men vad som vore sannare skulle ju inte gjort sig så bra som rubrik.
Nu vill jag direkt säga att jag skulle önska att man inte behövde höja kommunal- och landstingsskatten. Anledningen till det är att den inte är progressiv. Det som är samma procentsats drabbar mer den som har lägre inkomst. Med ett mindre konsumtionsutrymme är 170 kr mer för den som tjänar 20 000 än vad 340 kr är för den som tjänar 40 000.
Men de borgerliga på riksnivå skriker i högan sky över alla förslag till statliga skattehöjningar som skulle ta mera från dem som har mera. Socialdemokraterna och MP vågar inte se till att verkligen omfördela ordentligt på detta sätt. Därför blir det också mindre att omfördela till dem med lägre inkomster och mindre att omfördela ut till kommunerna.
Det man då måste fråga sig är hur det ser ut i den kommunala välfärdens verksamheter. Skola, förskola, äldreomsorg, socialtjänst och så vidare. Jag tror att både anställda och många brukare kan se brister som tydligt har att göra med minskade resurser och minskad bemanning. En utveckling som pågått i många år. Så nog behövs det mer resurser. För att verkligen vända skutan och börja bygga upp den alltmer trasiga välfärden räcker inte dessa skattehöjningar på 30 + 55 öre. Men de är åtminstone steg i rätt riktning.
Men de borgerliga debattörerna menar att kommunens ekonomi läcker som en punka på ett cykeldäck. De menar att de vill täta läckan istället för att (bara) blåsa in ny luft. Vad det är som läcker (och hur) framgår inte av artikeln. De menar ju inte det läckage som utgörs av vinster på många miljoner som försvinner iväg till privata välfärdsbolag. Och även om de pratar om ”strukturproblem” så tror jag inte heller att de vill minska på den byråkratiska apparaten med dubbelkommandon som leker affär med varandra eller andra neddragningar på de högre nivåerna.
Ska vi fortsätta på fälgarna?
Nej, istället pratar man om ”ledarskap”, ”handlingskraft” och ”budgetdisciplin”. Att det finns problem med budgetar som inte räcker till vet nog de flesta som arbetar längst ner i kommunens verksamheter. Alltså där nere där själva verksamheten sker. Men jag tror inte det är många i verksamheten som anser att det beror på att bemanningen eller resurserna där är för stora.
Så även om kommunala skattehöjningar – av ovan nämnda skäl – inte är att föredra och inte heller kommer innebära stora förbättringar så är fortsatta kommunala neddragningar ute i verksamheterna ett värre alternativ. Det borgerliga alternativet skulle innebära ännu mer av fortsatt cyklande på fälgarna.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 