”Libyen är nu inne i sin värsta politiska kris sedan Khadaffi störtades. Laglösheten är utbredd, rättssäkerheten obefintlig och det uppskattas att 8000 personer hålls fängslade sedan krigsslutet i oktober 2011.”
Så skriver Ulf B Andersson i senaste numret av Amnesty Press (4/2013).
I östra Libyen har en utbrytargrupp tagit kontroll över flera oljehamnar och bildat ett eget regionalt oljebolag. Olika miliser utövar makt med vapnens hjälp. Den 15 november sköts minst 31 människor ihjäl och 235 skadades i huvudstaden Tripoli när de demonstrerade mot en sådan här milis. Libyens premiärminister Ali Zeidan – som själv nyligen kidnappades och bortfördes av milismän – hävdade att demonstranterna var medskyldiga till dödandet och att de var beväpnade, vilket förnekas av lokala vittnen enligt BBC. 
Premiärministern har till och med varnat sina landsmän för att det ”kan bli aktuellt med ytterligare en utländsk intervention i Libyen om inte det nuvarande kaoset upphör.”
Situationen i Irak där Saddam störtades under och genom USA:s ockupation för tio år sedan tycks vara liknande. Journalisten Salah Nasrawi beskriver på Al Jazeera ett “massivt misslyckande” med att återuppbygga den irakiska staten ”efter ett decennium av ockupation, inbördeskrig och vanstyre”. Han citerar en ledande kurdisk politiker som hävdar att den irakiska staten redan skulle ha kollapsat om det inte var för inkomsterna från oljan och de höga oljepriserna.
Nå, varför dessa dystra rapporter? Jo en fundering:
När det gäller störtandet av Khadaffi så pågick ju ett inbördeskrig när USA med allierade ingrep militärt och avgjorde det hela och Gaddafi fångades och dödades i 20 oktober 2011.
När det gäller Irak så fanns ett motstånd mot Saddam både från kurder, shiitiska muslimer och även sekulära demokrater av olika slag. Men han störtades inte som en följd av ett förenat folkligt uppror med ett förenande politiskt program. Han störtades av krafter utifrån. De som ockuperade landet och störtade honom hade egna intressen som handlade om andra saker än att upprätta demokrati.
Både Khadaffi och Saddam Hussein var förvisso diktatorer med ansvar för många människors orättfärdiga död och inte ledare som det finns anledning att sörja. Men har det som kommit istället blivit bättre? Jag tycker inte att det verkar så. I ett aktuellt reportage från BBC ställs också frågan om Libyen verkligen var ”a triumph for liberal interventionism”.
Kan det ha någonting att göra med hur dessa diktatorer störtades att göra? Ja det tror jag har en del med saken att göra. Någon rörelse som kan driva igenom demokrati och social rättvisa har inte skapats. Istället har vi andra typer av ledare som verkar lika odemokratiska, korrupta och reaktionära som de störtade.
Vägen till demokrati och social rättvisa tycks lång. Men uttrycket att det inte går att bomba fram demokrati, verkar fortfarande giltigt.
I Syrien är Assad av samma skrot och korn som Saddam. Det syriska folket behöver både slut på våldet och på diktaturen, men inte heller här skulle en öppen militär inblandning under ledning av USA göra situationen bättre. Enligt den här intressanta artikeln av en nordamerikansk socialist (översatt till svenska) kvarstår dock även detta hot mot det syriska folket.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 