I DN 14 januari skrev nationalekonomen Klas Eklund :

        Drygt 20 år efter Murens fall, kommunismens död och kapitalismens seger har debatten om det ekonomiska systemet skjutit ny fart. Occupy-rörelsen har fått oväntat sällskap av Financial Times, som dragit igång en artikelserie om ”The Crisis of Capitalism”.

Eklund själv förordar något som han kallar ”Kapitalism 4.0”. Det är en kapitalism som ”måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande”. Inlägget har mött en del reaktioner i tidningar – bl.a. ett intressant sådant av Johan Lönnroth i DN –  och inom bloggvärlden, men inte så många som man skulle ha kunnat vänta sig. Sverige tycks fortfarande vara ett land där man helst varken använder ordet kapitalism eller diskuterar systemet som sådant.

Eklund har hämtat begreppet ”Kapitalism 4.0” från  Anatole Kaletsky som med dagens mjukvaruterminologi kallat de hittillsvarande stadierna i kapitalismens utveckling för ”Kapitalism 1.0”, ”Kapitalism, 2.0” och ”Kapitalism 3.0”.

Jag vet inte om Klas Eklund också lät sig inspireras av Lester Brown med boken Plan B 4.0 Uppdrag: rädda civilisationen! Men det skulle kunna vara möjligt med tanke på att Eklund också skrivit om och visat att han är engagerad i klimatfrågan.

En annan författare som nyligen hämtat samma symbolspråk från datavärldens olika programversioner till en intressant bok är norrmannen Pål Steigan med: En gång skall jorden bliva vår – strategi för en ny värld (Leopard förlag). Men Steigan talar istället om alternativet som ”Kommunism 5.0”

Förslagen till lösningar skiljer sig mycket åt mellan Eklund, Brown och Steigan men de berör alla tre liknande problem som vi – hela mänskligheten – står inför. Detta uppmärksammar också vänsterpartiets nya ordförande Jonas Sjöstedt i sin blogg där han skriver:

–          Det är alltid spännande när någon som har andra grundvärderingar börjar säga intressanta saker och peka på liknande problem och lösningar som man själv. …..Trots att jag uppfattar Eklund som solitt borgerlig så är han öppen och resonerande om kapitalismens stora svagheter. Jag önskar att fler borgerliga debattörer kunde visa samma öppenhet, det skulle ge ett intressant politisk samtal där man kommer upp ur skyttegravarna.

I detta kan man bara hålla med Sjöstedt. Eklund anser ju föga förvånande att ”något fräscht alternativt system inte finns på kartan” och att ”kapitalismen som system är ohotad”. Men han resonerar ändå om problem som hänger ihop med själva systemet. Bland de saker han nämner är finanskrisen, den permanent höga arbetslösheten, stora klyftor och miljö- och klimathotet. Han menar att det handlar om ”hur nästa fas av kapitalism bör se ut”. Det är en kapitalism som ”måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher” och ”bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas”.

Men när Eklund utvecklar sina idéer om denna nästa fas av kapitalismen blir det både tunt, naivt och delvis osympatiskt. Att inte vilja stärka den ekonomiska demokratin genom politiska beslut utan bara hävda att ”Företagenmåste ta ett utökat samhällsansvar” är knappast speciellt övertygande i en tid när skamlösa bonusdirektörer och skattesmitande vårdbolag tydligare än någonsin visar att kapitalismens enda ansvar är maximal vinst. Att framhålla att ”en alltför stor del av den finansiella verksamheten” har blivit ”spekulativ” känns som beskrivning av den nuvarande situationen minst sagt svagt. Och när Eklund menar att ett sätt att komma åt ungdomsarbetslösheten är att sänka ingångslönerna börjar det bli direkt osympatiskt. När han framhåller att en stor del av de framtida jobben kommer att finnas inom vård och omsorg så känns inte heller talet om ”nytänkande”, ”konkurrens” eller ”samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering” speciellt annorlunda det vi vant oss att höra från den borgerliga (och högersosse-) kanten. När det gäller miljöområdet finns lite nyare grepp som t.ex. ifrågasättandet av BNP-begreppet men när det gäller att gäller att genomföra en grön omställning sätts hoppet helt till marknadens lösningar.

Men om vi pratar om system, vad är då alternativet? Ifall vi inte tror att företagen kommer att ta ett större samhällsansvar av sig själva. Ifall vi tycker att en demokratisk kontroll över centrala och avgörande delar av samhällsekonomin borde vara att föredra framför det nuvarande skenande vansinnet och girigheten. Ifall vi anser att samhället skulle organisera folk i arbete med det som marknaden inte klarar istället för att muta företagen med sänkta ungdomslöner. Ifall vi vill se en välfärdssektor utan vinstintressen. Och ifall vi inte tror att den enorma ”gröna omställning” som är helt nödvändig bara kan åstadkommas via marknadsmekanismer.  Ja, vad är då vårt systemalternativ?

Det är i ärlighetens namn inte så lätt att svara på. Det finns fler uppenbara skäl till det. Ett är att de hittillsvarande erfarenheterna av att skapa alternativ till kapitalismen innehåller så många bakslag och – än värre – förskräckliga exempel på motsatsen till den socialistiska frihetstanken. Ett annat skäl är, det som Eklund på sitt sätt påpekar, nämligen att de rörelser som talar om socialism eller alternativ till kapitalismen är så svaga. Ett undantag i världen idag är Latinamerika. Enligt en artikel av Jon Weman i Aftonbladet är det också den enda del av världen där ojämlikheten minskar. Det sambandet tror jag inte är en tillfällighet.

Att göra detaljerade recept där ett framtida alternativt samhälle beskrivs har nog aldrig varit ett särskilt klokt eller framgångsrikt arbetssätt. Däremot har visionen om ett jämlikt, klasslöst samhälle alltid varit viktig för alla typer av socialister. Men är detta möjligt? Ett sätt att svara på den frågan skulle kunna vara genom att citera Lester Brown (som i sin tur hänvisar till Paul Hawken):

–          Först slår vi fast vad som måste göras. Sedan gör vi det. Och först därefter frågar vi om det är möjligt.

Det ”som måste göras” är flera enorma uppgifter som handlar om möjligheterna till ett anständigt liv för människorna på jorden. Dessa lösningar är inte bara önskvärda, de är dessutom nödvändiga. De är också socialistiska lösningar, eller snarare ekosocialistiska eftersom det är en helt avgörande dimension som tillkommit genom nya insikter som kommit som ett resultat av forskningen. Det är lösningar som pekar ut en riktning. I den ovan nämnda artikeln av Johan Lönnroth säger han att Rudolf Meidner – mannen bakom det ursprungliga, sedermera urvattnade, förslaget om löntagarfonder – ska ha sagt att ”Antingen rör vi oss mot kapitalet eller rör sig kapitalet mot oss.” Om jag förstår uttrycket rätt så handlar det om rörelseriktningen. ”Socialismen” handlar framförallt om en riktning mot en framtid vi inte vet mycket om. Men en sak känner jag mig övertygad om: vägen dit går inte över ökade klyftor, mera marknad, minskad välfärd och minskad demokrati. Det är motsatsen som gäller. För att återigen anknyta till de problem som Eklund pekade på så handlar det bland annat om dessa uppgifter :

–          Att utvidga demokratin på en mängd områden, men framförallt när det gäller de centrala delarna av ekonomin som nu styrs av en mycket liten grupp av människor på ett för de flesta alltmer förödande sätt.

–          Att i stor skala och på en kort tid ställa om produktion, transporter och konsumtion inom de ekologiska och klimatmässiga ramarna (”grön omställning”).

–          Att upphäva massarbetslösheten och genom samhället organisera människor i arbete för ”grön omställning” och i den gemensamma välfärdssektorn.

Eftersom jag,  till skillnad från Pål Steigan, inte anser att mänskligheten ännu upplevt något samhälle som i verklig mening kunnat kallas ”socialistiskt” skulle jag därför vilja kalla det samhälle som lösningarna pekar mot för ”Ekosocialism 1.0”.

intressant