Kommentarerna från den borgerliga kanten om vänsterpartiets kongress och valet av Jonas Sjöstedt följer ett gemensamt och förutsägbart mönster. Den 31 december skrev DN en ledare med titeln ”Förnyare utan förnyelse”. Den 9:e januari kan man i Uppsala Nya tidning läsa en ledare med rubriken: ”Samma gamla politik om än i ny förpackning” där man skriver att :
– Även om man försöker presentera politiken på ett nytt lite mer lättsmält sätt är det ändå i stora drag samma gamla vänsterpartistiska politik som förr.
Bloggaren och vänsterpartisten Erik Berg skriver en mycket välskriven och entusiasmerande text både om denna trist borgerliga fantasilöshet och om själva v-kongressen. Att denna partikongress ur demokratisk synvinkel framstår som mycket positiv jämfört med vad som är normalt inom svenskt partiliv kan man verkligen hålla med om. Och – som jag själv skrev häromdagen – så finns det flera beslut och en markerad inriktning som är hoppingivande (och då glömde jag ändå att nämna kravet på sex timmars arbetsdag bland annat).
Men det är en sak som är viktig att diskutera och fundera över och det är perspektivet inför valet 2014.
Jonas Sjöstedt använde i sitt avslutningstal uttrycket att valet 2014 ”måste vinnas” för att en annan politik ska vara möjlig att genomföra. Det jag funderar över är både om det är möjligt (hur det ska gå till) och vad det betyder.
Att vänsterpartiet borde kunna gå framåt röstmässigt är sannolikt. Kanske till de tio procent som det pratats om. Men hur blir det då med s och mp? Här har ju en del bedömare utifrån ett kanske statiskt synsätt menat att det inte går att ”vinna valet” därför att v tar sina röster från s och mp. En annan – och kanske mer optimistisk syn – har statsvetaren Ulf Bjereld uttryckt i en artikel i Sydsvenska Dagbladet: ”Sjöstedt stärker oppositionen”. Han menar visserligen att socialdemokraterna kan riskera ytterligare väljarförluster ”på kort sikt” men att valet 2010 förlorades för att man ”förlorade kampen om den politiska dagordningen” och att ett förstärkt Vänsterparti ”kan bidra till att flytta den politiska dagordningen från frågor om RUT och skattesatser till frågor om arbetstidsförkortning, statlig bostadspolitik och social rättvisa.”
Det är ju i alla fall en hoppingivande tanke. Men ändå återstår frågan om vad man kan vinna om man ”vinner valet”. Man ska ju uppnå något ihop med mp och s. Miljöpartiet har ju definitivt gått åt höger. Dessutom i ett skrämmande snabbt tempo. Så samarbete kring miljö- och klimatfrågor javisst, men inte med en rättviseprofil i så fall. Och när det gäller synen på privatiseringar eller vinster inom välfärdssektorn är mp inte något att hålla i handen alls. När det gäller socialdemokraterna så har ju deras vandring åt höger pågått lika länge som den nyliberala offensiven. Så vad kan man vinna i kampen för klimatet och rättvisan i samarbete med dem? Och om vi dessutom betänker att vi inte verkar ha en gynnsam utveckling av ekonomin framför oss, så är det ännu svårare att vara optimistisk om vad som kan ”vinnas”. Socialdemokraterna har ju inte under de senaste 30 åren kunna föra en politik som motverkat ökade orättvisor varken i ekonomiska uppgångar eller ekonomiska nedgångar. Och i nedgångar har de till och med argumenterat för att de ökade orättvisorna var ”nödvändiga”.
För att vänsterpartiet ska vinna något mer än taburetter krävs det framförallt en mycket stark och bred utomparlamentarisk rörelse som kan utöva ett tryck på politiken på samma sätt som de borgerliga intresseorganisationerna (Svenskt näringsliv, Villaägarnas riksförbund, Skattebetalarnas förening m.fl.) Annars är risken att vänsterpartiet återigen blir gisslan för att genomföra en annan politik än kongressens.
Därför tror jag att det är viktigt att fördjupa diskussionen om hur man vinner val och vad det innebär. Aron Etzler chefredaktör för Flamman och författare till två mycket viktiga och intressanta böcker om vänstern och arbetarrörelsen (Trondheimsmodellen och Ta det tillbaka) valdes in i den nya partistyrelsen för vänsterpartiet. Det spekuleras i att han kan bli ny partisekreterare. I boken Ta det tillbaka (Nixon förlag 2002) skrev han:
– Vad är den centrala frågan för ett parti som vänsterpartiet idag? Är det frågan om regeringssamarbete? Nej, det är det inte. Frågan är hur vänsterpartiet tillsammans med andra rörelser kan ta tillbaka sin kraft att förändra samhället och vända utvecklingen…Huruvida man skall sitta i regering eller inte är en sekundär fråga i förhållande till den första frågan.
Och
– Inflytandet över politiken är större som hot än som regeringspartner.
Det är ord som det finns anledning att fundera över ännu tio år efter att de skrevs. Perspektivet måste bli både längre och ”djupare” än till att ”vinna valet”. Tror jag. Vad tycker du?
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Kjell Johnson & Eva Svedin
/ 11 januari, 2012Att ”vinna valet” måste i första hand vara att få bort den borgerliga regeringen. Som det ser ut nu så blir då en ny regering möjlig bara med s som ledande parti – men kanske bara med 25-30% i ryggen. En s-regering med borgerliga partier borde vara otänkbar. Alltså blir det antingen en s-minoritetsregering, även med mp, eller en majoritetsregering där även v är med. Och då blir den viktiga avvägningen: Kan v pressa den nya regeringen mest åt vänster i sin faktiska politik genom att vara med i den eller genom att stå utanför och vara ett ”hot”.
Dessutom: Minimera Sverigedemokraternas möjlighet till inflytande och att växa genom att framställa sig som undanskuffade martyrer!
Att ”vinna valet” måste alltså vara att få så mycket vänsterpolitik som möjligt genomförd i praktiken.
Kjell Johnson
GillaGilla
PEPPRAT RÖDGRÖNT
/ 13 januari, 2012Det vore naturligtvis bra att få bort den borgerliga regeringen. Och det enda sannolika sättet att uppnå det som det ser ut nu är med s som ledande parti. Men om en sådan regering inte vänder utvecklingen utan fortsätter att föra den nyliberala politik som socialdemokratins ledning slagit in på och genomfört sedan 1980-talet, vad vinner vi då? Om vänsterpartiet dessutom blir en gisslan i en sådan regering och åter medverkar i denna politik så demoraliseras ännu en gång människor som hoppats på en annan utveckling. Då förlorar vi också igen på sikt. Jag hoppas på den ”press” som du talar om. Men tyvärr räcker nog inte den press som v kan utöva bara genom hårda förhandlingar. Det behövs också ett starkt tryck utifrån parlamentet av folkliga rörelser, som nu är mycket svaga.
Jag tycker alltså det är svårt att vara optimist i det korta perspektivet. Och jag tror också att en sådan ”optimism” kan vara bedräglig och minska möjligheterna på sikt. Att sitta i regeringen får inte bli ett självändamål oavsett vilken politik man kan komma överens om.
Håller alltså med om att ”vinna valet” måste vara ”att få så mycket vänsterpolitik som möjligt genomförd i praktiken.” Men sedan länge har vi inte sett någon ”vänsterpolitik” alls. Enkelt uttryckt tror jag att det handlar om färdriktning. Går vi – som det varit länge – mot ökade klyftor, mer marknad, mindre demokrati, minskad välfärd eller kan vi vända utvecklingen? Det är avgörande.
GillaGilla