Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Ökat stöd för välfärd utan vinst.

Det finns ju undersökningar som visar att en klar majoritet av människorna i vårt land vill ha en välfärd utan vinst. Se till exempel den undersökning av NOVUS som refererats i Kommunalarbetaren (behandlat i ett tidigare blogginlägg här: Stefan Sterns oro.)

Men det gäller ju att också vinna organisationerna. Hittills har LO och Vänsterpartiet anslutit sig till kravet. Ett beslut på socialdemokraternas kongress i vår kommer att ha mycket stor betydelse. Det är därför glädjande att socialdemokraterna i Malmö Arbetarekommuns styrelse nu enligt Dagens Arena lägger ett förslag att:

socialdemokratin ska verka för att en ickevinst-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg.

Förslaget antogs också igår av Arbetarekommunen med ett rungande ja. När Joakim Sandell, ordförande för Socialdemokraterna i Malmö, får frågan om han tror deras linje till slut kommer att bli den officiella partilinjen, så svarar han:

Jag tror vi kan ha goda förhoppningar om att driva igenom detta. Men den interna processen ska ha sin gång och arbetarekommunerna ska ta sina beslut. När det gäller vårt beslut är det viktigt att våra medlemmar väljer kongressombud som tydligt deklarerar sin åsikt i den här frågan.

Låt oss hoppas och göra allt vad vi kan för att han ska få rätt! Då behövs det också att en hel del s-toppar byts ut.

Intressant?

Media:

Arbetet , SvD

Stefan Sterns oro.

Sociologen Stefan Svallfors har sedan 1981 undersökt svenskarnas attityder till välfärdsstaten vid sex tillfällen senast 2010. Undersökningarna har visat ett starkt och till och med stigande stöd för välfärdsstaten.

I en undersökning av Novus från juli 2012 som Stefan Carlén berättar om i Kommunalarbetaren visar det sig också att en klar majoritet av folket vill att vinster i privata bolag inom vård, skola och omsorg antingen ska förbjudas eller alltid återinvesteras i verksamheten. Enligt Novus ville 96 procent av de rödgröna väljarna detta, och hela 71 procent av alliansens väljare.

När LO-kongressen nyligen tog ett beslut om att verka för ett stopp för vinst inom välfärden var det alltså ett beslut med starkt folkligt stöd. Trots detta är det av riksdagspartierna bara vänsterpartiet som driver kravet. Socialdemokratin är splittrad i denna avgörande fråga. Kvinnoförbundet och SSU går emot vinst i välfärden men partiledningen anser inte att det går att stoppa möjligheten till vinstuttag. Beslut ska fattas på partiets kongress våren 2013.

Man kan förstå att riskkapitalisterna som drar in de riskfria vinsterna inte vill förlora dessa bidrag från skattebetalarna där enbart skolsektorn beräknas vara värd ca 200 miljarder kronor, vårdsektorn det mångdubbla och där vinsten enligt SCB  år 2009 för privata företag inom välfärden var 15 procent, att jämföra med 8 procent för annan privat företagsamhet. Att påverka den allmänna opinionen är därför något man satsar mycket pengar och resurser på. Att påverka riktningen för det socialdemokratiska partiet blir en ännu viktigare investering. Om man som i den s.k. Prime-skandalen dessutom kan knyta ledande socialdemokrater till denna opinionsbildning så är det naturligtvis en ännu större vinst. En person som man upprättat sådana band med är Stefan Stern. Han var stabschef och biträdande partisekreterare under Mona Sahlins partiledartid. Nu skriver han på Newsmill  en artikel som argumenterar för vinst inom välfärden och menar att om socialdemokraterna gick emot vinst så skulle de förlora valet.

Företag måste gå med överskott för att vara långsiktiga. I kommunal verksamhet täcker skattebetalarna förluster – eller står för tillskott vid investeringsbehov. I privat verksamhet måste man bygga upp en buffert. Det går inte att förbjuda vinster i verksamhet som drivs med hjälp av privata kapitalinvesteringar. Om investerarna inte får tillbaka insatsen och lite till, avstår de.

Naturligtvis är det så att investerarna vill tjäna på det hela. Till skillnad från en del av dem som startade t.ex. friskolor i början utifrån alternativa pedagogiker är de stora koncerner som nu dominerar inom välfärdssektorn bara intresserade av maximal vinst. Om dessa inte vill bedriva verksamhet ifall de inte kan göra dessa vinster så vore det bara bra. Det skulle föra oss (tillbaka) till en situation där kooperativa företag och utövare som inte är ute efter vinst skulle existera vid sidan av rent kommunal verksamhet.

Stern försöker också skrämmas med att förslaget ”hotar var tredje läkarbesök och var femte hemtjänsttimme”. Men det är ju en skattefinansierad verksamhet. Pengarna, lokalerna och personalen finns ju kvar. Verksamheten kan bara hotas av ytterligare nedskärningar, inte av ett förbud mot vinst.

Men jag tror inte heller att Stefan Sterns oro primärt gäller hans gamla partis eventuella ”valförlust”. Jag tror snarare att han är orolig för egen del. Sedan han lämnade s-ledningen har han nämligen gått över till ledningen för de företag som tjänar grova pengar på välfärden. Han är vice vd i Silver Life (äldreomsorg i privat regi med extra tillval för dem med ekonomiska resurser) och Senior Advicer I Magnora med en omsättning 2010 på 1,2 miljarder kronor, som bland annat äger Kunskapsskolan. I ledningen för Magnora arbetar han tillsammans med den förre ordföranden för moderata ungdomsförbundet Thomas Idergard. Jag tror alltså att det helt enkelt är det materiella intresset som talar.

När dessa högersossar varnar för att något annat än deras högerpolitik skulle leda till valförlust trots att partiet sedan lång tid backat alltmer samtidigt som det gått just åt höger, så är det falskt så det skriker om det. Dessutom är det ju så att deras politik genomförs både om de vinner valet och om de förlorar det. Samma högerpolitik genomförs ju oavsett om s eller m vinner så länge högern styr i sossarna. En annan politik har däremot inte prövats på länge. Den verkliga skiljelinjen i svensk politik går därför inte mellan alliansen och s-mp-v. Den viktiga skiljelinjen går idag rakt igenom det socialdemokratiska partiet. Och här är just frågan om vinst eller inte vinst i välfärden en av huvudfrågorna. Bakom dem inom s som som motsätter sig vinst i välfärden finns en stor folkmajoritet.

 Media: Veckans Affärer, DN, Resumé, Tiden, Kommunalarbetaren,

Arbetet ,  Dagens arena

Bloggar: Annarkia, Kaj Raving- Nybro

Intressant?

%d bloggare gillar detta: