Drastisk minskning av antalet som uppfattar sig som demokrater?

Tänk dig att andelen medborgare som kallar sig själva för demokrater skulle minska kraftigt på några år. Tänk dig då också att den växande grupp som inte ville kalla sig för demokrater skulle motivera det med att de inte visste vad begreppet demokrat står för eller att de ansåg att begreppet tagits över av vänstern och dessutom bara handlade om (andra) människor med ringa makt i samhället.

Visst vore det intressant att seriöst diskutera vad som egentligen menas med demokrati. Vi skulle kunna se att det finns ganska olika sätt att uppfatta begreppet och försöka fylla det med ett levande innehåll. Men vi skulle också lära oss att; javisst, begreppet demokrati har inte alltid varit självklart att försvara. Det ligger en kamp bakom som flyttat fram positioner. Och det är vissa politiska riktningar som mer än andra bidragit till detta. Ja, vissa andra var i det längsta till och med mot införandet av olika demokratiska rättigheter.

Men visst vore det samtidigt skrämmande. För även om det finns olika sätt att uppfatta demokratin och det går att tänka att det finns demokratiska brister även i ett land som Sverige, så är det ändå oerhört viktigt att de flesta sluter upp bakom de demokratiska landvinningar som uppnåtts. Alltså att de flesta uppfattar sig som och kallar sig för demokrater. Om en växande grupp av medborgare inte skulle göra det så skulle vi på goda grunder se det som ett bakslag och känna oro över vart vi var på väg.

Som ni säkert redan förstått tänker jag på (och jämför) med den undersökning som gjorts av SIFO om begreppet feminist/feminism. Enligt denna undersökning så var andelen män mellan 30-64 år som kallar sig feminister ungefär 50 procent 2014. Men nu 2018 hade den minskat till ungefär 25 procent. Bland kvinnor hade istället andelen ökat till 72 procent idag. Den högsta andelen som betraktade sig själva som feminister fanns bland kvinnor i åldersgruppen 15-29 år.

Ord är ord. Och det vi gör är naturligtvis viktigare än det vi säger. Du kan naturligtvis som man uppträda som en skitstövel mot kvinnor i det verkliga livet, samtidigt som du kallar dig feminist och till och med är väl insatt i olika feministiska teorier. Och tvärtom kan du vara en schysst typ även om du varken kallar dig själv feminist eller något som helst annat ord som slutar på -ist eller -al.

Men ändå. Ord har också betydelse. Visst, det går att göra frågan komplicerad. Precis som med moderna socialistiska texter som kommer från universitetsvärlden så stöter jag emellanåt på svårbegripliga texter om feminism, som får mig att undra om jag platsar. Det finns naturligtvis oenigheter och skilda uppfattningar om vad feminism är eller vad vi ska göra i olika frågor. Det finns också sekterism och exkluderande bland dem som kallar sig feminister precis som inom de flesta rörelser. Men det ändrar inte det grundläggande: vill vi ändra på det förtryck och den underordning som gällt för kvinnor under århundraden, vill ha ett samhälle och en värld där vi är jämställda och jämlikar, då är vi feminister.

Att alltfler kommit att omfatta ordet feminist som en självklarhet är (eller har varit) ett uttryck för framsteg som uppnåtts. I SVT:s partiledarutfrågning i slutet av augusti kom till och med moderatledaren Kristersson ut som feminist:

…..jag har en gammal bild av feminism från min ungdom, då var vänster och feminism samma sak. Så är det inte längre och då är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag har tre döttrar, jag tycker de ska ha samma rättigheter som alla killar. Ja, jag är feminist.

Än så länge ligger moderatledaren här långt före de flesta av sina anhängare. För enligt SIFO-undersökningen så är det mycket tydligt att de som uppfattar sig som feminister är betydligt färre på den politiska högerkanten. Så här fördelade det sig enligt undersökningen:

Vänsterpartiet: 87 procent

Miljöpartiet: 62 procent

Centerpartiet: 55 procent

Liberalerna: 52 procent

Socialdemokraterna: 52 procent

Moderaterna: 28 procent

Kristdemokraterna: 24 procent

Sverigedemokraterna: 15 procent

 

Det är inte bara så att det finns socialistisk och borgerlig feminism. Det är dessutom så att stödet för begreppet – men också för dess innehåll – minskar ju längre ut på högerkanten vi tittar. Och det är svårt att inte se det minskade stödet för begreppet feminism bland män som ett uttryck för högervindarna i dagens värld. Desto viktigare är då alla de kvinnor som numera på ett självklart sätt omfattar begreppet. Men också vi män som har att övertyga andra män om att också vi har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Det som högern gör är ju att ställa olika grupper – som borde ha gemensamma intressen – mot varandra. Att leva i ett samhälle där vi sparkar neråt (och slickar uppåt) är inte bra annat än (möjligen) för dem allra högst upp i samhällets topp.

 

Krav till 8 mars och alla andra dagar på väg mot en mänsklig värld

Och en dag ska barnen säga:
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga:
denna mänskliga värld vill vi ha.

 

Orden i denna vackra sång från slutet av 1960-talet kommer åter i mitt huvud när jag tänker på att det är 8 mars, den internationella kvinnodagen, nu på torsdag.

Jag tänker på mina döttrar, mina bonusdöttrar och på mina barnbarn. Kommer de att få uppleva ”en sådan mänsklig värld som de vill ha”? Historien rör sig både i vågor och i framsteg och bakslag. I ett längre perspektiv har kvinnors positioner naturligtvis flyttats fram i vår del av världen. Men nog har det varit bakslag också. En orsak till bakslagen är naturligtvis de försämringar av omsorg och välfärd som främst drabbar kvinnor, både som arbetare och brukare. Men det finns andra områden också. Att de allra flesta idag ser det som självklart att flickor/kvinnor ska utbilda sig och arbeta i ett yrke för lön är ett historiskt framsteg. Men det har inte automatiskt gjort livet lättare för dagens kvinnor. Att vi idag arbetar lika länge som förut men ofta är två familjeförsörjare (oavsett om vi lever tillsammans eller är skilda) innebär stress och ökade bördor främst för kvinnor. Och när det gäller att uppnå en mänskligare värld där vi kan vara de vi vill vara utan att bry oss om det som min generation kallade könsroller så tror jag att utvecklingen är mycket ojämn och sammansatt, med både framsteg och bakslag. Ibland tycks mig dessa könsroller mer fastlåsta och stereotypa än för 40-50 år sedan.

Det är en lång väg kvar. Men vilka frågor är viktiga idag att kämpa kring för att närma oss målet om en värld där inte ett kön är överordnat? Här är några saker som jag tänker på:

  • All kamp för att försvara och bygga ut vård och omsorg är avgörande för att bidra till att göra bördorna lättare främst för kvinnor.
  • Minskad arbetstid för alla i hela samhället, konkretiserad som sex timmars arbetsdag, är ett annat viktigt steg för att minska bördorna och bidra till jämlikhet.
  • Tidig uppfostran av pojkar inom barnomsorg och skola till att bli män som senare i livet delar ansvaret och omsorgen om barnen, hemmet och det oavlönade hemarbetet lika med dem de har barn med.
  • En total uppvärdering av de yrken som främst innehas av kvinnor och som handlar om att ta hand om barn, gamla eller sjuka. Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Idag har vi den bisarra situationen att det saknas en massa människor både inom vården och inom andra kvinnodominerade yrken samtidigt som ingen verkar vilja eller kunna göra något åt de låga löner och de dåliga arbetsförhållanden som gör att inte fler vill jobba där. En enorm satsning på dessa löner och dessa arbetsförhållanden är nödvändig. Detta kräver kraftiga omfördelningar av inkomsterna inom befolkningen.
  • En ordentlig höjning av pensionerna för de 328 000 svenska pensionärer (16,8 procent av pensionärerna) som hamnar under gränsen för risk för relativ fattigdom enligt Eurostat, 11800 kronor i månaden. Majoriteten av dessa är kvinnor. Även detta kräver omfördelning. Men inte från andra som är fattiga utan från dem som har mer. Låt oss inte gå i rasistfällan.
  • Fortsatt kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ett nej måste få vara ett nej.
  • Konsekvent och orädd kamp mot förtryck i religionens eller kulturens namn men också mot rasisters falska utnyttjande av kvinnofrågan.

 

Se där några krav och paroller till 8 mars. Vad tycker du fattas? Eller betonar jag fel saker eller på fel sätt. Jag är trots allt en äldre morfar och har inte hängt med i alla svängar.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, kvinnodagen, feminism

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

%d bloggare gillar detta: