Många säger numera att sverigedemokraterna har förändrats från sitt nationalsocialistiska ursprung. Framförallt brukar de som gjort sig beroende av sd för att kunna regera landet säga det.

Naturligtvis har sd förändrats. Men i huvudsak är det en förändring på ytan som inte bara illustreras av hur deras företrädare ändrat klädstil. Jag har skrivit om det många gånger, till exempel i ett inlägg från 2018. Men du kan hitta fler genom att skriva in sökord i sökrutan (SÖK) här på bloggen.

Men sd har varit mycket framgångsrika. Inte bara så att de styr över regeringen utan att behöva sitta i den. De kan också skada sina ”partners” genom att skapa olika typer av ”skandaler” utan att drabbas själva. När deras ledande företrädare i sommar skapat rubriker genom att säga vad de tycker om Pride eller islam så är det inte sd:arna som råkar illa ut utan främst det lilla liberala partiet.

I en intervju med TV4 Nyheterna den 16/8 sa den gamla folkpartistiska/liberala riksdagsledamoten Carl B Hamilton (L) att han var kritisk mot Jomshofs uttalanden om islam. Samtidigt var han tvungen att säga att han står bakom partiets beslut att inte rösta bort honom från justitieutskottet. Men för at försöka förklara det hela la han till:

Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt.

Att rakt ut uttala att hets mot en viss minoritet skulle vara mer acceptabel passar sig fortfarande inte att uttala i offentligheten. Det får vi vara tacksamma för. Hur det är i verkligheten lämnar jag därhän i denna blogg.

Men Carl B Hamilton råkade i blåsväder. Både han och partiledaren Pehrson uttalade att det hade blivit ”väldigt knasigt”. Något som Pehrson själv har erfarenhet av. Eller hur ska vi se på hans yttrande om att sd:aren Björn ”pedofili” Söder inte företräder sitt parti?

Lustigt nog så analyseras det här i en ledare i den (oberoende liberala) Dagens Nyheter på ett sätt som jag kan instämma i. Så för ovanlighetens skull ska jag citera en ledare från DN:

En inte orimlig tolkning är att Hamilton helt enkelt försökte följa partilinjen, alltså säga ungefär det han tror att Johan Pehrson och de andra i den liberala ledningen vill att han ska säga. Och eftersom varken linjen eller Johan Pehrson är särskilt begripliga blir det då, tja, ”knas”.

Egentligen är det inte så konstigt. För bara några år sedan berömde sig L av att vara ”mot rasism” – man skrev det till och med på valaffischerna. SD var den uttalade huvudfienden. Inför valet förra hösten var man alltjämt det ”liberala ankaret” i en eventuell högerregering, ett slags garant mot socialkonservativa och nationalistiska impulser. Och så sent som i november beskrev Pehrson SD som ett ”extrempopulistiskt parti”, rentav en ”brun sörja”.

Utåt har Pehrson samtidigt tagit på sig rollen att försvara SD mer än Jimmie Åkesson (han är på långsemester). Björn Söders (SD) utfall nyligen om att statsministern och talmannen ”legitimerar pedofili”? ”Han företräder ju inte Sverigedemokraterna”, reagerade L-ledaren. Jomshofs apspel om islam i sociala medier, i direkt strid med regeringens uppmaningar? Pehrson har bett Jimmie Åkesson att ”återkomma” med en förklaring (långsemester) – men L kommer inte att stödja ett misstroende, försäkrar han.

Däremot tvekar man uppenbarligen inte att ta handen från sina egna. På fredagen avgick Carl B Hamilton som riksdagsledamot. Ironin är tragisk: Jomshof skonas. Hamilton offras.

Bortförklaringarna, ursäkterna och tassandet inför det stora samarbetspartiet tycks vara den enda linje Liberalerna numera följer med någorlunda konsekvens. Är det så konstigt att gamla partiveteraner som Hamilton haft svårt att hitta fast mark under fötterna? Partiet har ju mer eller mindre förbytts i sin motsats – trots att många av medlemmarna egentligen inte ändrat åsikt.

Då är det förstås lätt hänt att somliga av dem trasslar in sig i absurda resonemang, till och med om hur man bör skilja på rasism mot judar och muslimer. De bottnar ju inte i vad partiledningen vill att de ska säga.

Partiledningens lösning? Uppmaningar till de egna ledamöterna att inte tala med media, enligt uppgifter till Aftonbladet. En tydligare illustration av partiets allmäntillstånd är svår att tänka sig. Liberalerna har knappt några väljare kvar och har tappat sitt roder. Frågan är om man snart har ett parti över huvud taget.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Jag tror fortfarande att han hade rätt i detta. När borgerligheten lämnar liberalismen då är vi illa ute. Det syns ännu mer idag än 2018.