Ingen som hänger med någorlunda i samhällsutvecklingen kan ha missat att välfärden står inför stora problem. SKR har gjort bedömningen att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren.

Därför är det tyvärr bara regeringen som kan lösa detta genom att gå in med pengar som inte en enskild kommun har. Så som den dåvarande regeringen till exempel gjorde under pandemin. Men nu har vi tyvärr en högerregering. Samtidigt som de har gynnat de rika genom skattesänkningar gav de bara ynkliga sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner. Att jämföra med de minst 20 miljarder som skulle behövas. Hittills har denna regering varit döv inför alla krav om att räkna upp statsbidragen.

Kommuner och regioner som ansvarar för dessa verksamheter står inför stora nedskärningar och uppsägningar av personal inom skola och annan välfärd. För de enskilda kommunerna och regionerna är detta svårt att lösa. Att omprioritera innebär bara att någon annan del i välfärden drabbas, typ äldreomsorg istället för skola. Att som högern fortsätta tala om ”effektiviseringar” är ett elakt skämt. Och kommunala eller regionala skattehöjningar är inte ett enkelt instrument att ta till. Dels gäller det att få en majoritet för detta, men det är också knepigt på det viset att denna skatt ju inte är progressiv. Den slår hårdare mot dem med låga inkomster.

Men så är det då Almedalsvecka – detta med tiden allt märkligare fenomen – och då står han där vår statsminister och talar om stöd till välfärden och försöker framställa sitt parti som ”välfärdspartiet”. Jag citerar här den liberala ledarskribenten Johan Rudström i min lokaltidning UNT 30 juni (en person som till skillnad från mig är ganska positiv till regeringen):

En bekymrad Kristersson hade tagit del av prognoser som visar på mångmiljardunderskott i kommuner och regioner 2024. Konjunkturen får inte drabba de svagaste, välfärden måste få sitt, slog han fast med darr på stämman.

Med darr på stämman, minsann.

Och på presskonferens tillsammans med finansminister Elisabeth Svantesson säger han nu att ”välfärden kommer att prioriteras i höstbudgeten”.

Och detta utan att med ett ord kommentera deras hittillsvarande kallsinnighet mot alla som krävt, ropat eller vädjat om stöd till välfärdens olika delar. Ganska magstarkt att ta del av.

Och väl att märka utan att på något sätt precisera vilka summor det handlar om. Detta till skillnad från upprustningen av krigsmakten. Där är regeringen mycket precis. Regeringen planerar att ge krigsmakten 20 miljarder kronor mer nästa år och ytterligare 12 miljarder året efter.

Dessutom sa Kristersson bland annat detta i sitt tal:

Titta på vår historia: På 100 år har vi gått från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste. Från ett jordbrukssamhälle som människor flyttade ifrån, till ett välfärdssamhälle som människor vill flytta till.

Ett land där demokratin gång på gång har visat sin förmåga att göra stora reformer. Ett land som insåg värdet av både yttrandefrihet och näringsfrihet. Ett land där vi byggde välfärdsstaten genom att uppmuntra marknadsekonomin. Och såg till att män och kvinnor, pojkar och flickor, fick samma rättigheter och samma skyldigheter.”

Kristersson är verkligen en riktigt fräck lögnare, alltid med samma uppsyn dessutom.

Som jag skrivit om på denna blogg vid ett flertal tillfällen så var moderaternas politiska föregångare motståndare inte bara till demokratin utan också till välfärdsstaten. Det är en grov lögn när han säger att ”Vi byggde välfärdsstaten”. De har i alla dess enskilda delar alltid varit mot all utveckling av denna välfärd. Det är först när olika reformerar sedan länge etablerats som högern accepterat dem samtidigt som de gjort mycket under senare decennier för att montera ned välfärden (något som tyvärr också gällt socialdemokraterna, det parti som varit den främsta ingenjören vid välfärdsuppbygget).

Välfärdsreformerna var inte ett resultat av att marknadsekonomin ”uppmuntrades” utan av en mycket långvarig facklig och politisk kamp från arbetarrörelsens sida. Inte ens när det gäller ”flickors rättigheter” har högern något att skryta med.

För att bara nämna några exempel från högern/moderaternas historia:

• Högern motsatte sig i olika omgångar införandet av 8-timmars-dagen.
• Högern motsatte sig kvinnlig rösträtt.
• Högern motsatte sig sjukkassan.
• Högern motsatte sig a-kassan
• Högern har motsatt sig alla utökningar av semesterledigheten från två- veckors-semestern 1938 och framåt till fem-veckors-semestern 1976
• Högern motsatte sig fri sjukvård
• Högern motsatte sig utvecklingen av pensionssystemet genom ATP
• Högern motsatte sig under 1960-talet offentlig barnomsorg.
• Högern motsatte sig fri abort 1974.
• Högern motsatte sig partnerskapslag för homosexuella 1994.
  
  

Moderaterna och Kristersson tillhör inte det ”vi” som införde demokrati och välfärd. De ljuger både om nuet och om historien.