Det är mycket svårt för många människor att skaffa sig en bostad i Sverige. Jag har skrivit om det förut. Det finns för få bostäder och de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem. Det har förvärrats av att vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven (speciellt i jämförelse med 1950- och 60-talet då staten verkligen satsade på detta). Dessutom har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket gjort det ännu svårare för alla utan tillgång till mer pengar.

Ett fenomen som ökar när det finns en stor brist är det som kallas svart marknad. När det gäller bostäder yttrar sig detta främst när det gäller hyresrätter och i form av otillåten andrahandsuthyrning, handel med hyreskontrakt och bedrägerier.

I Uppsala, och i en mängd andra kommuner, har de som nu styr kommunen (en allians mellan socialdemokrater, liberaler och miljöpartister) bestämt att man ska försöka få stopp på den kriminella verksamheten med svart uthyrning av lägenheter. Sättet som man valt för detta är att sedan två år neka ekonomiskt bistånd till familjer som hyr lägenheter svart. Det har hittills drabbat ungefär 70 hushåll varav många barnfamiljer. Många socialsekreterare som ser hur detta drabbat människor som redan har det svårt, har reagerat. Sättet att angripa problemen är både hjärtlöst och utan någon som helst socialt perspektiv. Dessa politiker borde ställa sig den grundläggande  frågan om vem som är offer och vem som är förövare. Det blir inte mindre illa av att det i lokal-TV avslöjas att kommunens  eget bostadsbolag Uppsalahem inte polisanmält ett enda av de över 200 misstänkta svartkontrakten som de upptäckt. Förövare som tjänar pengar på att utnyttja människor som är i desperat behov av en lägenhet går fria medan offren sätts åt.

När det socialdemokratiska kommunalrådet Erik Pelling intervjuas i lokal-TV försvarar han indragna ekonomiska bistånd och säger att åtgärderna visserligen drabbar de som hyr svart, men ”vi har inte något alternativ, vi kan inte fortsätta göda kriminella”.

Tyvärr verkar det bara vara Vänsterpartiet som reagerar mot denna skamliga politik. Tobias Smedberg (v) går till hårt angrepp mot att fattiga barnfamiljer görs bostadslösa och lovar att ta frågan till kommunfullmäktige ”så att övriga partier får bekänna färg inför allmänheten”.

Igår intervjuades det liberala kommunalrådet Mohammed Hassan som alltså liksom Pelling hör till en av de ansvariga för beslutet att dra in försörjningsstödet. Han säger där att utvärderingen av deras åtgärder ska påskyndas. Om åtgärderna ”slagit fel, så ska vi självklart ompröva det”. Det låter i mina öron som ett försök till reträtt, vilket naturligtvis är positivt. Samtidigt har jag svårt att förstå hur det över huvud taget kan vara en fråga för utredning. Att sanktioner mot utsatta fattiga utan egen lägenhet ”slår fel” borde vara självklart.

Vi får se vad som händer…

________________________________

*bilden publicerad med tillåtelse av Max Gustafson