En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.

(Ur remissvar från Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega

Läs det ovanstående citatet en gång till. Fundera över vad de säger, de som företräder de s.k. friskolorna i Sverige. De skrev detta på sidan 3 i ett remissvar till den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola”(SOU 2020:28) som kom för två år  sedan.

Enligt skollagen ska den svenska skolan fungera kompensatoriskt. Det innebär att skolan ska sträva efter att uppväga skillnader i förutsättningar mellan olika elever. I skollagen kapitel 1, 4§ står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Att skolan ska kunna utjämna skillnader mellan elever har inte någonting att göra med hur mycket skatt som deras föräldrar betalar, enligt denna lag. Uppenbarligen är företrädarna för ”friskolorna” inte anhängare av det som står om detta i skollagen.

Nu vet vi sedan flera år och genom flera undersökningar att detta mål i skollagen får allt större problem att nås.

Till exempel skrev Skolverket i en rapport 467 från 2018 att: “föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”.

Bland annat därför tillsattes den ovan nämnda utredningen. Utredningen beskrev de problem som finns i det nuvarande systemet, men var ganska försiktig i sina förslag till åtgärder. Ett av de förslag till åtgärder som föreslogs var att:

En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.

De kommunala skolorna har alltså högre kostnader och borde därför få en högre ersättning (skolpeng) än de s.k. friskolorna. Till merkostnaderna borde också nämnas skillnaderna i elevunderlag. Utredningen konstaterar att ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). Eftersom det i sin tur har (en ökande) betydelse för studieresultaten (se ovan) så innebär även detta högre kostnader för att kompensera för skillnader och möta skilda behov.

Det är alltså detta förslag från utredningen för två år sedan – om att förändra skolpengen – som statsminister Magdalena Andersson nu la fram som ett förslag från regeringen.

Naturligtvis reagerar Almega mot detta. De vill ju inte att ”deras” föräldrar ska ”tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit”. Stefan Koskinen, förbundsdirektör för Almega Tjänsteföretagen, säger i ett pressmeddelande att ”överskottet för friskolor (är) i snitt 3,5 procent” och att om intäkterna skulle minska med 10 procent så skulle ”minst 87 000 friskoleelever förlora sin skola”. Oavsett om vi tror på denna uppgift eller inte så kan vi konstatera att det Koskinen säger är att ifall ersättningen till ”friskolorna” inte var så förmånlig i jämförelse med de kommunala så skulle det finnas färre ”friskolor”. Däremot skulle inte några barn bli utan skola, lika lite som när kommunerna fick ta över elever från John Bauer-koncernen när den gick i konkurs 2013.

Jag tycker alltså att en förändring av skolpengen som mer motsvarar de verkliga kostnaderna verkar högst rimligt. Det är inget stort steg. Men kanske ändå ett steg åt rätt håll.

Till min förvåning läser jag i en artikel i Aftonbladet av SvD-journalisten Andreas Cervenka att han inte håller med om detta lilla steg. Han skriver (som vanlig) flera bra saker:

Försvararna av dagens system har försökt vända kritiken till att bli en debatt om huruvida friskolor ska finnas eller inte. Frågan har aldrig handlat om det. Problemen började när politikerna släppte in den internationella finansmarknaden i svenska skollokaler och sade: varsågoda och ta för er. Det är ägarformen med aktiebolag som får sina intäkter från det offentliga som är orsaken till de “avarter” som Magdalena Andersson pratade om på torsdagens presskonferens. Aktiebolag kan byta ägare, det går att bygga upp stora koncerner, börsnotera dessa och vips så har skolbarn förvandlats till finansiella instrument som kan köpas och säljas på sekundbasis. Eller tas över av ljusskygga fonder i Luxemburg. Så när Magdalena Andersson säger att utbildning och vinstjakt inte hör ihop är det lätt att hålla med. Men samtidigt infinner sig en naturlig motfråga: varför tänkte ni inte på det tidigare?

Trots detta landar Cervenka i slutsatsen att eftersom ”den kortsiktiga effekten av en mindre generös ersättning till skolkoncernerna (blir) att de sänker sina kostnader ännu mer ”och gör tillvaron sämre för sina elever”, så är det ett dåligt förslag och det finns inte ”någon enkel lösning”.

Men problemet att ”friskolorna” minskar sina kostnader genom att skära ner på kvaliteten finns ju redan och att överkompensera dem för att de inte ska göra det ännu mer är inte rimligt.

Någon ”enkel lösning” finns naturligtvis inte när de politiker som ställt till det låtit det gå så långt som det gjort. Det avgörande handlar naturligtvis om att få bort vinstmöjligheten inom svensk skolverksamhet. Det står, enligt olika undersökningar, en majoritet av folket bakom. Till att börja med måste detta komma till uttryck även i politiken och i hur vi röstar. Tyvärr är det ju f.n. bara Vänsterpartiet som står bakom en sådan linje.

__________________________________________________

*Barbara Bergström som tjänat en miljard på Internationella Engelska Skolan (IES)