Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.