Jag har tidigare skrivit om makten över språket. Att det alltid pågår en strid eller dragkamp om orden som vi använder. Att makt över orden också innebär och är uttryck för verklig makt. Vilka ord vi använder för att beteckna olika typer av relationer eller förhållanden mellan människor återspeglar vilka som har den avgörande makten i samhället. Åt vilket håll ord förändras återspeglar också vilkas positioner som stärks. När vi som behöver välfärdens tjänster i allt högre utsträckning betecknas som antingen ”kunder” eller människor ”i utanförskap” är det exempel på att de som tjänar på denna utveckling stärkt sina positioner.

Nu är ju detta ganska aktuella exempel. Förändringen mot att tala om ”kunder” känns ännu inte ”avgjord”. När det däremot gäller ordet ”utanförskap” har jag noterat att det används även på vänsterkanten.

Men det finns ju äldre exempel, där framhärdandet i att använda de ord som en socialist uppfattar som de mer sanna, känns svåra för att våra alternativa ord låter ålderdomliga i moderna människors öron. Det ”klassiska” exemplet här är vilka ord vi använder för att beskriva dem som arbetar för lön respektive dem som anställer. I dagligt tal kallas de som anställer för ”arbetsgivare” trots att de ju inte ger bort något arbete. Socialister har istället använt ordet arbetsköpare. Nu är ju egentligen inte heller detta gamla ord en helt korrekt beskrivning av själva förhållandet. Den som äger ett företag och anställer människor betalar (köper) ju inte deras arbete utan deras arbetskraft. Åtminstone om vi ska hålla oss till den gamla socialistiska tanken om att det finns en mellanskillnad som kallas mervärde. Men ordet ”arbetskraftsköpare” låter ju väldigt otympligt och har såvitt jag vet aldrig använts.

Den som säljer sin arbetskraft för att leva har i den socialistiska rörelsen kallats för lönarbetare. Detta till skillnad från det borgerliga (och etablerade) ordet löntagare. Av och till uppkommer diskussioner om dessa två begrepp. I samband med de programdiskussioner som nu sker inom Vänsterpartiet så kommer åter dessa diskussioner om vi ska anpassa oss till det gängse (och ta andra strider…?) eller framhärda i våra mer klassiska begrepp. Personligen tror jag att jag är inkonsekvent i mitt språkbruk här beroende på sammanhang, vem jag pratar med, om det är tal eller skrift och så vidare.

Det finns alltså ord där det går att göra tydliga val, som i exemplen ovan. Du kan göra det ena eller andra valet beroende på hur du själv ser på verkligheten eller för att du inte alls funderar över betydelsen. Du kan också motvilligt acceptera ord som du tycker beskriver verkligheten fel men ändå använda dem för att inte avvika för mycket. Men sen finns det också områden där det inte finns ord som riktigt fångar den faktiska verkligheten. Ett sådant område är till exempel hur vi nu för tiden beskriver länderna i Asien, Afrika och Sydamerika eller över huvud taget uppdelningen av världen i olika typer av grupper av länder.

Länder i dagens värld

För några decennier sedan talade vi på vänsterkanten om dessa länder som ”tredje världen”. Det var de länder som inte tillhörde de ”västliga” (kapitalistiska och imperialistiska) eller de ”östliga” (Sovjetblocket). Men med sovjetblockets fall och med de ökade skillnaderna inom de länder som ingick i tredje världen så känns det inte längre som om den beteckningen beskriver den faktiska verkligheten.

Det talades om U-länder. Men vad stod u-et för? Det nedsättande ordet ”underutvecklade” länder används väl inte längre men har ersatts av ”utvecklingsländer”. Det är ju också ett konstigt begrepp, dels för att det finns en sorts tanke om en viss given väg för utveckling, dels därför att skillnaderna i utveckling är så stora mellan de länder som betecknas på detta sätt.

Ett annat begrepp är ”fattiga länder”. Det är ju inte heller ett bra begrepp. Det som stämmer är att majoriteten av befolkningen i dessa länder är fattiga. Däremot kan det inom dessa länder finnas grupper som är mycket rika. Och dessutom är många länder som kallas fattiga mycket rika på naturresurser som de tvingas sälja alltför billigt som ett uttryck för maktförhållanden som har med imperialismen att göra.

I det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som nu diskuteras och ska beslutas om på kongress i maj så används uttrycken ”Nord” och ”Syd”, samt dessutom ”Öst” för att beteckna olika delar av världen. Jag tycker inte att dessa begrepp heller är så bra som beskrivningar. Speciellt inte begreppet ”Öst”(?). Men jag har å andra sidan inte någon idé om hur vi med bättre ord ska kunna beskriva och förstå dagens värld.

Dessa frågor diskuteras (och inspirerade mig till att fundera) i en artikel från den Belgienbaserade Kommittén för avskaffande av olaglig skuld (CADTM). De kritiserar och ifrågasätter både de begrepp jag nämnde ovan och en del andra. Men trots att de inte är nöjda med begreppen Nord och Syd eller de andra så använder de ändå dem i en på statistik grundad beskrivning av dagens värld. Anledningen är att de varit tvungna att ”använda kategorier som upprättats av Världsbanken” i beskrivningen.

De skiljer ut Kina och delar resten av världen i Nord och Syd. I Syd lever då i dagens värld majoriteten av människorna: 66 procent (se bild).

Enligt Världsbanken består ”utvecklingsländer” år 2020 av:

31 ”ekonomier med låg inkomst” (länder där BNP per capita är lägre än eller lika med 1 025 dollar per år);

47 ”ekonomier med lägre medelinkomst” (länder där BNP per capita ligger mellan 1 026 USD och 3 955 USD per år);

60 ”Övre medelinkomstekonomier” (länder där BNP per capita ligger mellan 3 996 USD och 12 375 USD per år).

Den första (fattigaste gruppen) består av:

Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Nordkorea, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Moçambique, Nepal, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sydsudan, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Uganda, Yémen

Mellangruppen består av:

Angola, Bangladesh, Bhutan, Bolivia, Kap Verde, Kambodja, Kamerun, Komorerna, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Côte d’Ivoire, Djibouti, Arabrepubliken Egypten, El Salvador, Eswatini, Ghana, Honduras, Indien, Indonesien , Kenya, Kiribati, Kirgizistan, Laos, Lesotho, Mauretanien, Förbundsstaterna i Mikronesien, Moldavien, Mongoliet, Morroco, Myanmar, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Sao Tomé och Principe, Senegal, Salomonöarna, Sudan, Östtimor, Tunisien, Ukraina, Uzbekistan, Vanuatu, Vietnam, Västbanken och Gaza, Zambia, Zimbabwe

De övre av dessa består av:

Albanien, Algeriet, Amerikanska Samoa, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Belize, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Kina, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominica, Dominikanska republiken, Ekvatorial Guinea, Ecuador, Fiji, Gabon, Georgien, Grenada, Guatemala, Guyana, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Marshallön, Mauritius, Mexiko, Montenegro, Namibia, Nauru, norra Makedonien, Paraguay, Peru, Rumänien, Ryssland, Samoa, Serbien, Sydafrika, Sri Lanka, St Lucia, Saint-Vincent och Grenadinerna, Surinam, Thailand, Tonga, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Venezuela.

Notera alltså att till exempel Ryssland här hamnar i gruppen ”Syd” eller vad vi nu ska kalla dem (Sydöst?).

De som enligt CADTM:s genomgång av statistik från Världsbanken ingår i Nord är då 80 länder som identifierats av Världsbanken som höginkomstekonomier, nämligen länder där BNP / capita är över 12 375 USD per år. Nord omfattar således västeuropeiska länder, central- och östeuropeiska länder som är medlemmar i EU (utom Bulgarien och Rumänien), USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och ett fyrtiotal andra länder på olika breddgrader.

Artikeln från CADTM innehåller mycket mer av intressant statistik om dagens värld (jag har bara återgett en del), bland annat också om utsläpp av växthusgaser från olika delar av världen och om fördelningen av rikedomen inom länderna. Rekommenderas.