Jag såg på Aktuellt häromkvällen ett inslag om att SD:s Mattias Karlsson startar en tankesmedja med namnet Oikos. Då skymtar där förbi ett ansikte som får mig att reagera. Jag kollar och det stämmer. Tillsamman med Timbroskribenten Asle Tojo, vd:n för reaktionära tankesmedjan New Direction Naweed Khan och rabbinen Dan Korn sitter också en viss Malcom Kyeyune.

Kanske är denna person inte så intressant i sig själv. Däremot som ett uttryck för fenomen och rörelser i vår tid av starka högernationella vindar. Och jag skrev om honom här på bloggen för nästan precis två år sedan. När jag gjorde det berodde det på att jag förvånades över att medlemmar i Vänsterpartiet men också vänstermänniskor inom andra rörelser både uppskattade och spred hans skriverier. Jag beskrev då i februari 2018 Kyeyunes utveckling så här:

Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeyune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeyune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör.

Jag diskuterade dessa kopplingar ”mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern”:

Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Borde det inte vara uppenbart nu?