Idag vet vi att Trump vann presidentvalet i USA. Hur stor del av befolkningen som röstat vet vi inte. Vi vet inte heller om Trump fick flest röster, bara att han fick flest elektorsröster i det indirekta och mycket odemokratiska valsystem som råder i USA.
Men nu vet vi att taktiken att stödja det minst onda inte hindrade det mest onda att vinna.
Jag skrev igår om att när man bedömer valresultat så kan man inte bara titta på vilken officiell politik som kan komma av ett visst resultat. Viktigt är också ”vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak”.
Här har vi alltså en massa människor som stöder öppet reaktionära och rasistiska synsätt och värderingar. Och då måste man lägga till en sak. När stora grupper av människor plötsligt känner stöd uppifrån för vissa synsätt så stärks ofta både grupper och individer i att ta egna initiativ. I detta fall kan man frukta att Ku Klux Klan och liknande grupper känner vind i seglen. Det kan också gälla de mordiska abortmotståndarna eller andra reaktionära grupper.
”Den vita arbetarklassen”
Den bild vi får av valet i USA är att Trump fått stöd av stora delar av den vita arbetarklassen, grupper som tidigare traditionellt röstat på demokraterna. På liknande sätt beskrevs rörelsen bakom Brexit i Storbritannien av många. Framgångarna för de högerextrema grupperna runt om i Europa kan också på liknande sätt förklaras av att delar av arbetarklassen lämnat sina traditionella partier och ledare. Det är människor som antingen fullt ut omfattar diverse reaktionära idéer eller är beredda att se dem som mindre viktiga, men som förenas i en upplevelse av att allt blivit sämre och ett hat och en misstro mot etablissemanget. 
Sant är att många har fått det sämre som ett resultat av den offensiv från borgarklassen över hela världen vars ideologi brukar kallas nyliberalismen. Där arbetarrörelsens partier antingen gett efter och genomfört denna politik eller misslyckats i att bygga motstånd och formulera alternativ så har högerpopulisterna tagit deras plats och pekat mot nya fiender. I USA där arbetarrörelsen länge varit svag har det varit Demokraterna som tidigare fått stöd av den vita arbetarklassen. Men många av dem har nu lämnat Demokraterna för en Republikan som de tror kommer slå mot etablissemanget.
I USA är dessa människor glada idag, då de fått sparka etablissemanget i röven och då de hoppas att livet kommer bli bättre nu. Det sannolika är att de kommer få genomleva dyrköpta erfarenheter och besvikelser under de närmaste åren. Vad som blir resultatet av det kan ingen veta nu. Men att livet kommer bli bättre, jobben komma åter och reallönerna öka är knappast ett troligt resultat av Trumps seger. Det skulle förutsätta att Trump både ville och kunde utmana den övriga kapitalistklassen i USA. Och om det var sant det som Sanders uttryckte, att en president inte ensam kan utmana de stora bolagen utan en stark gräsrotsrörelse, så är det lika sant att en reaktionär kapitalist varken vill eller kan göra det och att den enda rörelse han kan bygga är en rörelse för att splittra arbetarklassen.
Trumps tal
Jag lyssnade till Trumps tal efter att segern var klar. Han försökte nog så gott han kunde att låta som en statsman. Ur den mun som tidigare bara sprutat ättika kom nu den lenaste honung. De som ständigt ropat om att låsa in Clinton fick knappast sitt lystmäte. För nu hördes inte något om ”skurk-Clinton”. Istället talade han om Clintons hårda arbete och förtjänster. Nu fanns inte några utfall mot olika religiösa grupper eller nationaliteter. Tvärtom skulle hela nationen enas oavsett ras eller religion. Han sträckte också ut en hand till dem som inte röstat på honom och till andra stater i världen. USA:s öde skulle återtas och de bortglömda skulle i fortsättningen inte behöva vara bortglömda. Kort sagt ett tal värdigt en riktig opportunist. Men också ett tal som likaväl skulle ha kunnat hållas av Clinton.
Att genomföra politiken
Innan Obama blev president så lovade han att stänga Guantamobasen där misstänkta terrorister hålls utan rättegång och misshandlas. Som alla vet blev det inte så. Hur mycket det beror på Obama själv finns det olika åsikter om. Men det är ett exempel bland andra på att en president inte alltid får igenom sin politik. Kanske är det lättare att genomföra reaktionära åtgärder av den typ som Trump lovat. Hur mycket det kommer bli av hans löften återstår ändå att se.
Att han kommer svika sina väljare på många sätt är säkert. Men kommer de flesta uppleva besvikelse? Det vet ingen. Däremot kan vi vara helt säkra på att ingenting kommer bli bättre varken för de fattiga, de arbetslösa, de sjuka, de papperslösa, fångarna på Guantanamo eller arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.
Kommer den hoppfulla rörelse som byggdes kring Bernie Sanders kunna leva vidare i denna hårda tid? Kommer större grupper bland dem som nu stött Trump att bli besvikna med tiden? Kommer en del av dem att kunna omvandla denna besvikelse till något bättre och förena sig med dem som verkligen vill slåss för rättvisa och jämlikhet, för majoriteten och alla dess minoriteter mot de stora bolagen och etablissemanget? Ingen kan veta. Men jag tror att det kommer vara mycket viktigt.
Läs också Göran Greiders ledare i ETC
PEPPRAT RÖDGRÖNT 