Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. Det är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA