En kommer hit för att fly från nöden,

en kommer hit för att undgå döden.

En kom hit, av terror tvungen,

en kom hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,

mest är dom snälla, andra är skurkar.

En del är ärliga, andra skumma,

en del är genier, andra är dumma.

Mest är dom fredliga, andra vill slåss,

med andra ord dom är som oss!

En del söker lugnet i stället för bråket,

det enda vi svenskar kan bättre – är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,

som inte var svenskar – men ja må dom leva!

Denna fina dikt har jag alltid trott var gjord Tage Danielsson. Men uppmärksamma och mer kunniga läsare har påpekat för mig att den faktiskt är skriven av Bosse Parnevik. I alla fall uttrycker den på ett bra sätt de grundläggande skälen till att ha en generös flyktingpolitik och en öppen attityd till människor från andra länder.

Fredrik Reinfeldt uttryckte det som att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och skilde sig i detta från de flesta av sina borgerliga kollegor i Europa.

Men om det nu är så att det redan är svårt att få tag på både arbete och bostad för många av oss som redan bor i Sverige, är det då inte omöjligt med en sådan generös politik?

Den slutsatsen skulle man kunna dra efter att ha sett onsdagskvällens uppdrag granskning som visar hur många flyktingar blir kvar på flyktinganläggningarna och varken får bostad eller jobb. Att det bara är en rännil av världens alla flyktingar som kommer till Sverige blir då inte heller ett tillräckligt argument.

Vad gäller flyktingmottagandet måste ett solidariskt ansvar gälla så som t.ex. en moderat politiker uttrycker det i programmet. Har han stöd i sitt parti för det , tro? Alltså att alla kommuner över hela landet tar emot flyktingar i proportion till antalet kommuninnevånare. Det vore ett viktigt steg. Att få bort de snikna övervinsterna i flyktingboendet vore ett annat välkommet steg.

Men ändå, räcker jobben och bostäderna till alla?

I Uppdrag granskning intervjuas Marie Dahlin, kommunstyrelsens ordförande Vänersborg. Jag känner inte till henne alls, men hon säger något som jag tycker är viktigt här och som hon blir orättvist hånad för i programmet.

Marie Dahlin säger som det är att deras kommun ”inte räcker till” när det gäller jobb och boende. Men sen säger hon något viktigt, nämligen att vi vet:

Att det finns saker som behöver utföras.. skogar som behöver röjas, oplöjd mark…vi vet att det finns människor som behöver omsorg och hjälp…fler händer i vården ..vi behöver bygga…

”Det är bara fantasin som sätter gränser”, säger Marie Dahlin.

Det tycker jag i grunden är ett socialistiskt sätt att se på saken. Behoven är oändliga. Saker behöver göras och alla människor har möjlighet att bidra till det gemensamma på något sätt. Men det kräver en i grunden helt annorlunda ekonomisk politik. En politik som inte väntar på att ”marknaden” ska skapa jobb utan som använder politiken till att genom stat, kommun och landsting ”skapa” riktiga jobb av alla de uppgifter som behöver utföras, men som inte utförs inom ramen för ett system som bara har privat vinst som drivkraft.

”Fantasin till makten!”

”Ja vi kan!”

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring