Häromdagen skrev jag om något som jag tyckte var viktigt både i ”kärleksbombningarna” av moskéer (försvaret av religionsfriheten) och försvaret av yttrandefriheten med anledningen av attentatet mot Charlie Hebdo, nämligen förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att skilja på diskussioner om religioner och dess uttryck, eller satiren och dess uttryck, från det ovillkorliga försvaret av både yttrandefriheten och religionsfriheten.

Jag skrev också att jag tyckte det var viktigt hur solidariteten utformas med Charlie Hebdo. Att vi inte skulle låta det bli ett tillfälle för de högerextrema. Så har heller inte varit fallet varken här eller i Frankrike. Jag skrev att jag var glad över att de högerextrema inte kunde delta i manifestationen i Paris. Men jag förbisåg en annan sak: det marscherande hyckleriet.

Om detta skriver chefredaktören för Fria Tidningen Per Björklund alldeles utmärkt på SVT opinion:

Genom att bjuda in representanter för brutala diktaturer till Paris har den franska regeringen nämligen förvandlat svaret på terrordåden till en makaber charad.

Läs hela artikeln på SVT opinion!

Och i Arbetaren går journalisten Johan Apel Röstlund på ett liknande sätt igenom ett flertal länder med olika antidemokratiska uttryck som var representerade vid manifestationen.

 Intressant?