Äntligen har jag kommit iväg och sett filmen ”Pride”. Jag rekommenderar dig att göra detsamma.
Under hösten fördes på en del medias kultursidor och på nätet en diskussion om något som kallas ”identitetspolitik”. Jag är inte säker på att jag helt förstod alla delar av denna debatt. Men jag är säker på att denna film bland annat handlar om detta och att den har en hel del att säga i frågan. Ofta kan olika förhållanden uttryckas både klarare och starkare i olika kulturella former än genom debatter och ”teori”. Denna film är ett exempel på det. Det är en film att beröras av, skratta och gråta till. Men det är också en film som på ett lysande sätt visar på vikten av kamp och sammanhållning mot allt förtryck oavsett om det gäller rätten till bröd på bordet och ett värdigt arbetsliv eller rätten till sin egen sexualitet. Liksom att denna förmåga till enhet kan vara en del i en förmåga att se sina egna problem som en del av en hel grupps problem. Men också att se utöver sig själv och denna grupp till sambandet med andra individer och grupper. Den visar också på att det gift som stänger ute andra grupper eller individer, antingen det sker som ett uttryck för fördomar eller ren sekterism, alltid försvagar oss. Alltid bidrar till seger för det bestående.
Filmen utspelar sig 1984-1985 och bygger på verkliga händelser och personer. Till exempel en av huvudpersonerna, den socialistiska gay-aktivisten Mark Ashton. I korthet handlar filmen om solidariteten mellan en grupp lesbiska och homosexuella i ”LGSM” (Lesbians and Gays Support the Miners, en organisation som alltså funnits i verkligheten) och de strejkande gruvarbetarna i det lilla walesiska gruvsamhället Onllwyn. Naturligtvis var skapandet av denna enhet och solidaritet inte någon enkel sak (i filmen skildras en del av svårigheterna på ett både fint och samtidigt humoristiskt sätt). Kanske kan den enorma bögskräcken vara svår att förstå för yngre betraktare. Men den måste förstås i sitt sammanhang. Uppfattningen om bemötandet av homosexuella har trots allt förbättrats mycket sedan 1984. Ja, jag skulle nog till och med påstå att deras situation förbättrats i kontrast till de enorma bakslag som bland annat arbetarklassen i Storbritannien (och Sverige) genomlevt. Ett uttryck för och en del i detta var att gruvarbetarna själva led ett bittert och historiskt avgörande nederlag. Men genom sin fackförening bidrog de ändå till framsteg för de homosexuellas rättigheter. Gruvarbetarfacket påverkade Labourpartiet till att ändra sin inställning så att lagarna senare ändrades till fördel för de homosexuella.
Kanske är det inte heller så lätt för yngre betraktare att helt förstå vikten av dessa gruvarbetares kamp. Men den måste ses i förhållande till de maktförskjutningar som var på gång i världen vid denna tid. Två personer personifierar starten på den nyliberala vågen: Ronald Reagan som blev president i USA 1980 och Margaret Thatcher som blev premiärminister i Storbritannien 1979. Det brittiska gruvarbetarfacket NUM var av tradition den mest militanta delen av den brittiska arbetarklassen med legendariska strejker bakom sig från 1926 (generalstrejk) och strejkerna 1972 och 1974. Att de kom att gå i spetsen för kampen mot Tory-regeringen var därför helt naturligt. Samtidigt lämnades de alltför mycket ensamma i denna kamp, vilket bidrog till nederlaget. Gruvarbetarnas nederlag blev också med tiden allas nederlag när den nyliberala ångvälten rullade vidare.
Men även om vi när vi blickar tillbaka kan konstatera att striden ledde till nederlag för arbetarklassen, men att rättigheterna för de homosexuella flyttats fram, så finns det fortfarande mycket att lära av denna strid och av denna film för alla. Något som är allmängiltigt så länge vi inte gett upp tanken på en värld där vi alla är friare både som människor och som lönearbetare.
I Uppsala kan filmen ses på SF Royal eller på Fyrisbiografen.
PS: Några veckor efter att jag skrivit detta läser jag en artikel av Ann-Charlott Altstadt i Aftonbladet om filmen ”Pride”. Hon hävdar att en del saker i filmen inte stämmer helt med den faktiska historien. Det må vara sant, men ändrar på inget vis mitt omdöme om filmen.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 