Jag läser att Pete Seeger har dött. Han blev 94 år gammal. Ett för en människa långt liv. Och jag tror i hans fall att man kan säga att det var rikt, både vad gäller det han gav och det han fick.

Jag varken kan eller ska tillägga något om hans liv som redan stått på andra ställen. För den som vill veta en del om eller uppleva  delar hans liv rekommenderar jag filmen The Power of Song från 2007.

Bara något lite personligt. Jag kan inte heller påstå att jag följt hans ”karriär” – ett ord som känns extra fel i hans fall. Sista gången jag såg honom var på TV, när han sjöng med Bruce Springsteen för Obama inför den hoppfulla första presidentvalskampanjen. Jag kände mig då inte övertygad om att Obama skulle kunna infria särskilt mycket av de stora förhoppningar som han väckte och satte i rörelse. Snarare tvärtom. Men jag är inte heller glad över att jag tror att jag ”fick rätt”. Trots detta berörde den enorma rörelsen och dess känslor av hopp också mig. Inte minst berörde mig Pete Seegers med fleras framförande av sången This Land Is Your Land gjord av Petes vän Woody Guthrie.

När jag började lära mig spela gitarr någon gång vid 14-15 års ålder var ett häfte med nordamerikansk folkmusik, American Favorite Ballads sammanställt av Pete Seeger, till mycket stor hjälp. På den tiden (1960-talet) var det inte lika lätt att få tag på eller höra musik från andra delar av världen som nu. Det dröjde också ganska länge innan jag själv hörde Pete och andra nordamerikanska musiker framföra dessa låtar. Till min glädje tyckte jag då att jag hade förstått melodierna någorlunda bra, att de åtminstone liknade de fullödiga versionerna. Sedan dess har hans musik alltid funnits där för mig och jag har alltid på något sätt återvänt till den.

När man gillar en artist så kan det ju finnas flera skäl. När det gäller Pete så är det ju som socialist och krigsmotståndare lätt att tycka om honom för hans konsekventa och livslånga engagemang. Men det finns också det där subjektiva i upplevelsen. Man kan konstatera att någon sjunger si eller så och spelar sitt instrument på en viss nivå och med viss teknik. Men det finns också det här med upplevelsen av den känsla som förmedlas, hur man grips av framförandet. Pete Seeger var en sådan artist som grep mig vid framförandet av egna och andras sånger. I filmen som jag rekommenderar ovan säger Pete ungefär så här när historien kommit fram till medborgarrättsrörelsen på 1960-talet:

En del säger att musik är bara ett försök att göra livet lättare att leva.

Det är sant i en viss mening, det hjälper dig att överleva dina problem. ……..

Men ibland hjälper musiken dig också att förstå dina problem. Och (som man kunde se med medborgarrättsrörelsen) så finns det musik som också kan hjälpa dig att göra något åt dina problem.

Det finns en ganska sen inspelning där en redan gammal Pete Seeger framför Bob Dylans sång Forever Young. Jag tycker inte att det är en jättebra version musikaliskt. Men även här berörs man av Petes framförande. Och ”evigt ung” känns som en mycket bra beskrivning av personen Pete Seeger. Han blev 94 år. För oss alla är det så att det vi vet om att leva vidare handlar om hur vi andra minns de döda. Jag tror att Pete Seeger kommer leva och minnas länge.

Media: SvD, AB

En sång om och för miljön av Pete Seeger

Intressant?