Det är min uppfattning att ett samhälle som alltmer låter sig styras och domineras av marknaden och dess aktörer är ett både orättvist och farligt samhälle. Det är min uppfattning och känsla. De stora räddningspaketen till bankerna i allt fler länder kombinerad med en rå nedskärningspolitik framstår för mig både som extremt orättvis och farlig för samhällsutvecklingen. Dessutom tror jag inte att den bidrar till att lösa problemen. Finanssektorn tycks alltmer galen. Jag försöker att förstå mig på den. Men det är inte alltid så lätt. Ett skäl är att de dominerande beskrivningarna för det mesta tycks ropa med en enda röst. De som ropar från våra dominerande media är ofta samma personer som varit med och drivit fram den hittillsvarande utvecklingen, den ekonomiska maktens män (och i något enstaka fall kvinna).
Kritiska röster och analyser får man oftast söka sig till i mindre och mer (från makten) fristående medier. En sådan intressant och bra analys kan man läsa i ett nytt nummer av Fria tidningen. Det är journalisten Per Björklund som skriver artikeln Med marknaden som Gud och reder ut, förklarar och ger fakta om den globala finanskrisen. Han ställer där inledningsvis frågan:
Fyra år efter den globala finanskrisen är tron på den självreglerande marknaden orubbad – åtminstone i maktens korridorer. Trots växande risker i det svenska finansiella systemet har den kritiska debatten om årtionden av avregleringar uteblivit. Men har vi råd att vänta på nästa krasch?
Han skriver också:
En kritisk diskussion om vilken roll de som i dag formar vår förståelse av krisen själva hade i dess uppkomst handlar inte om att peka ut syndabockar. Den behövs eftersom samma ideologiska intressen och enögda teorier annars kommer att fortsätta dominera den politiska och ekonomiska maktens korridorer.
Jag tycker att hans artikel på ett bra sätt bidrar till en sådan förståelse. Läs den.
För övrigt nåddes jag just av en uppmuntrande nyhet från Frankrike. Den nya socialdemokratiska presidenten Hollande har beslutat att sänka lönerna för direktörerna i de statliga bolagen. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet kan man läsa att:
Den nya måttstocken för Frankrikes president går ut på att ingen direktör i ett statligt bolag ska tjäna mer än tjugo gånger lönen för den sämst betalde i bolaget, bonusar inkluderat. Idag tjänar Henri Proglio (verkställande direktör för energijätten Eléctricité de France – min anm.) 65 gånger mer än den sämst betalde anställde.
Ett steg åt rätt håll åtminstone. Vi borde oftare ifrågasätta de höga lönerna. Och varför känns det så osannolikt att partiledare Löfven skulle föra fram ett liknande förslag?
PEPPRAT RÖDGRÖNT 