Igår var jag på ett möte på ABF här i Uppsala och lyssnade på två fackliga ledare från fackklubben, Livs, på Läkerols fabrik i grannstaden Gävle. Det var Wellington och Mario som berättade inte bara om deras kamp mot nedläggning av fabriken i Gävle utan också en hel del om deras fackliga arbete. När jag tar del av deras berättelse tänker jag att det inte är någon tillfällighet att just den här fackklubben kämpar mot hotet om flytt/nedläggning.

Både Wellington och Mario är också politiskt engagerade. Den ena socialdemokrat och den andre vänsterpartist, en politisk skillnad som inte tycks utgöra något problem i den lokala kampen. Den bild jag får av Mario och Wellington är två mycket kunniga och stridbara fackliga ledare med mångårig erfarenhet av att slåss för medlemmarnas intressen. Ledare som är nära medlemmarna, lyssnar och hela tiden kämpar för att upprätthålla både enigheten i kollektivet och demokratin i klubben. Mario sa om Wellington att han pratar med (och lyssnar på) alla. Och när Wellington berättade om kontakten med alla olika sorters medlemmar så kändes också en stor värme. Tyvärr kunde de bägge också ge exempel från tidigare på ett minst sagt bristfälligt stöd från fackliga ombudsmän som varit villiga att acceptera dåliga uppgörelser som klubben motsatt sig. Wellington kommenterade det bland annat ungefär så här: ”Jag är ju vald och står till ansvar inför medlemmarna, men ombudsmannen han är anställd.”

Att Wellington och Mario var väl insatta i lagar, avtal och paragrafer blev man övertygad om. Men ändå var de inte några stelbenta paragrafryttare. Ett exempel på det var t.ex. att man dragit med unga sommarjobbare på fackmötena trots att de inte var medlemmar i facket och utan att kräva av dessa ungdomar under 20 att de måste gå med.

När det gäller den aktuella striden berättade de att de i sin opinionsbildning försökt knyta an till Gävle som ort och bygga band med andra inom livsmedelsbranschen (”nu är det vi, nästa gång kan det vara ni”). Tyvärr var det samtidigt så att kommunen mer var intresserad av tomten som fabriken ligger på för att bygga bostäder än av att stödja arbetarnas kamp för sina jobb. Vi fick också exempel på stelheten och den bristande stridsviljan inom fackföreningsrörelsen på högre nivåer.

De berättade också att avgörandet om fabrikens framtid förmodligen tas vid ett möte i Stockholm idag fredag den 25 maj. Mario sa om detta att ”Vi ska inte tro att demonstrationer och manifestationer räcker”. Däremot tyckte de bägge oavsett utgången av striden att det var väldigt viktigt att visa ett exempel, att stå upp och kämpa. Han tog exemplet med nedläggningen av Eriksson i Gävle för två år sedan då 1100 blev av med sina jobb utan att facket eller någon kämpade emot. ”Hade de gjort som vi då, så kanske inte Läkerol hade vågat att försöka lägga ner.”  Själv kommer jag att tänka på exemplet SAAB, där mitt intryck är att man mest verkade hoppades på ingripande från olika kapitalgrupper.

Wellington betonade också att ifall det blir beslut om nedläggning så ska de se till att det kostar för företaget. Man måste kräva att företaget tar samhällsansvar. Det gäller t.ex. kostnader för avgångsvederlag för dem över 60 år, utbildning eller hjälp med att gå vidare till andra jobb.

För övrigt demonstrerar ena annan arbetargrupp i Stockholm i morgon lördag. Det är brevbärarna och sorterarna som demonstrerar mot nedskärningar, underbemanning och otrygga anställningar. Dit kommer även folk från posten i Uppsala att åka. Samling vid Slussen kl. 13:00 (Södermalsmstorg)

Bloggat:  Wellington Ikuobase, Jonas Sjöstedt, Francesblogg, Löntagarbloggen

Media:  Arbetarbladet,  Arbetet,  Mål och medel.

 intressant