I veckan har vi sett två exempel på hur man på den internationella arenan använder helt olika måttstockar beroende inte på vad som görs eller sägs utan på vem som gör det.

Jag är motståndare både till militarism och till atomvapen. Jag tror alltså inte att det finns några goda demokratiska atomvapen. Nu genomförde Nordkorea ett misslyckat försök med att skjuta upp en satellitförsedd långdistansraket. Omvärlden misstänker att de inte bara har civila avsikter med detta. Det s.k. världssamfundet som leds av länder som har enorma arsenaler av massförstörelsevapen fördömer. Jag tycker inte att deras fördömanden är ett dugg trovärdiga så länge de inte också kan kritisera t.ex. de drönare som skickas av USA till områden i Pakistan. Dessa obemannade luftfarkoster används ju definitivt inte för civila ändamål. För en månad sedan dödades t.ex. sex personer i Pakistan av USA-drönare.

Ett annat exempel på tillämpande av olika måttstockar visas i samband med de fördömanden som riktats mot den tyske nobelpristagaren Günter Grass för hans dikt Vad som måste sägas, översatt till svenska i Expressen 11 april. Dikten kritiserar Israels hot om att angripa Iran för att de misstänker Iran för att utveckla kärnvapen som Israel själv redan har. Dikten kritiserar också Tyskland för att ”på rent affärsmässiga grunder fast under täckmantel av skadestånd” sälja ”ännu en tysk ubåt till Israel med specialiteten att effektivt styra atommissiler”.  Grass skriver också bland annat:

Men varför har jag ålagt mig att inte

nämna det andra landet, det som länge

hemligt har samlat på sig kärnstridsspetsar

men sluppit all kontroll från världssamfundet:

insyn förvägras.

Om detta faktum tigs det vitt och brett

Och själv har jag stämt in i tigarkören.

Det tynger ner mig som en skamlig lögn

och känns som tvång med hot om straff

för den som bryter ledet.

Man blir lätt dömd för antisemitism.

Och dömd för antisemitism har han blivit både internationellt och i Sverige. Dilse Demirbag Steen skriver t.ex. i en artikel i GP att  ”antisemitismen och gamla fördomar om judar tränger upp till ytan” och nämner  i sammanhanget ”Günter Grass, som hävdar att Israel vill förinta Irans folk.”

Israel som enligt Sipri har 80 atomvapen talar alltså om att angripa ett annat land som de misstänker för att också vilja skaffa atomvapen. När de kritiseras för detta reagerar de som numera styr i Israel på samma sätt som en totalitär stat, överkänslig för kritik. De har gett Grass inreseförbud i landet. Premiärminister Benjamin Netanyahu anser att Grass är ute efter att skada Israel. Man kan komplettera denna bild genom att läsa Gunnar Bergdahl som i Helsingborgs Dagblad berättar historien om Mordechai Vanunu, den israelisk kärnfysiker som avslöjade Israels kärnvapen.

Inte nog med att ingen som helst kritik riktas från världens makthavare mot de israeliska kärnvapnen eller den israeliska statens ovilja att visa någon som helst öppenhet om sitt vapeninnehav. Dessutom är det i vissa kretsar inte ens tillåtet att kritisera det som den nuvarande ledningen för staten Israel säger eller gör. Och de som kallar sig vänner till Israel reagerar reflexmässigt med stämpeln: ”antisemit”

Då är det befriande att läsa vad den gamle israeliske fredskämpen Uri Anery skriver om detta.  Han skriver att Grass dikt inte alls fick honom att ramla ur stolen och att reaktionerna och beskyllningarna för rasism  är uttryck för en extrem form av pro-semitism som ”bara är en förtäckt anti-Semitism.” Och vidare:

–          As I said before, I see no reason for Germans to abstain from criticizing Israel. There is nothing in this text that de-legitimizes the State of Israel, On the contrary, he declares his solidarity with Israel. He explicitly mentions the Holocaust as an indelible crime. He also calls the Iranians “a people enslaved by a “bigmouth”.

Han tycker alltså att (även) en tysk har rätt att kritisera Israel. Däremot ifrågasätter han att det uttalade hotet om en israelisk attack mot Iran är mer än ett rent verbalt hot. Han menar att detta tal om krig är en USA-ledd psykologisk krigföring för att pressa de iranska ledarna att ge upp sina (förmodade) nukleära ambitioner. Dessutom menar han att Israel inte kan attackera utan USA:s tillåtelse och att USA inte kan kosta på sig ett till kostsamt krig just nu. Jag hoppas han har rätt i sin bedömning.

Diverse media: Aftonbladet, Aftonbladet2, DN1, DN2, SvD, Expressen

Andra bloggar: Kildén&Åsman

intressant