Jag ser en rubrik i Dalademokraten där ordföranden för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen: Kerstin Bergeå, skriver att hon ”fattar varför Carl-Oskar Bohlin ger Heberlein kalla kårar”. Eftersom Bohlin är en minister som flera gånger även gett mig ”kalla kårar” så blir jag nyfiken och letar reda på Expressenartikeln som hon hänvisar till.

I artikeln skriver Heberlein inledningsvis att hon ”är ledsen att behöva skriva det, men det var faktiskt precis så här det började på trettiotalet”. Det handlar om ”den retoriska figuren ´vi och dom´ som gjort en oblyg återkomst i svensk politisk debatt”.

Hon skriver att Bohlin argumenterat för att vi ska göra skillnad på ”vi och dom”. Att det enligt honom finns ”ett ’de’ som inte bör vara en del av vårt ’vi’” och att polarisering är bra. Hon avslutar med:

Att just vår minister för civilt försvar hamrar in budskapet att mänskligheten bör delas in i ett vi, och ett dom, är minst sagt oroande: Förberedelse pågår.

Att den uppdelning av folket i ”vi och dom” som Bohlin och andra reaktionärer förordar och driver är farlig, det håller jag med om. Det är klassisk högerpolitik av att ställa olika grupper av människor mot varandra. Grupper som borde ha mer att vinna på att hålla ihop.

Heberlein för tio år sedan

Samtidigt blir jag lite förvånad för det var ju precis den typen av retorik som Heberlein svängde över till själv för 9 – 10 år sedan. Hon och en del andra, varav flera hade varit och/eller  fortfarande framställde sig som ”vänster”.

I en artikel i Göteborgsposten i mars 2016 skrev Heberlein en artikel där hon tyckte att vi måste ”tala om elefanten i rummet”. Elefanten i detta fall var religionen islam.Eller som hon skrev: ”En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.”

I november samma år skrev hon entusiastiskt om Trump och att hans ord om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Hon fortsatte med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” och att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser”. Denna hyllning till en man som verkligen satsade på ”vi och dom” och påbörjade en ”30-talsutveckling” går inte ihop med det hon skriver nu 2026.

Jag hittar också något från 2017 som återgavs av den läsvärda ledarskribenten i Uppsala Nya Tidning: Maria Ripenberg (från en period då det fanns läsvärda ledarskribenter i UNT som Ripenberg eller Håkan Holmberg). Ripenberg återgav ett flertal olika skribenter som vid denna tid började surfa med i den reaktionär vågen. Hon återgav vad de skrivit på Twitter. Heberlein hade enligt Ripenberg skrivit att:

Hon känner i stället påfallande starkt med den minoritet av svenskar som anser att människor från Mellanöstern och Afrika har svårigheter att integrera sig i det svenska samhället. Detta är inte fördom utan empiri, vet hon. All verklig empiri om att den absoluta merparten av dem som flyttar till nya länder gradvis anpassar sig till landets vanor och värderingar blundar hon för.

När Ann Heberlein häromdagen på Twitter av någon anledning utbrast ”nä hörni — är det inte dags för en statskupp” fick hon 320 likes. Det var ju bara ”ironi”, hävdade hon i en senare tweet. Oklart över vad. Statskupper är inte roliga.

För mig är det uppenbart att det är en Heberlein som tänker annorlunda idag 2026 än vad hon gjorde då. Jag måste erkänna att jag inte följt hennes skrivande och tänkande sedan dess och vet inte hur processen sett ut. Men en stor skillnad tycker jag det är. Att jag skriver det är inte för att jag vill låsa fast henne vid ståndpunkter som hon uttryckte 2016 – 2017. Tvärtom! Motsägelsen gläder mig. Den är i alla fall ett exempel på att skribenter med möjlighet att nå ut i de stora medierna kan ändra sig åt ett bättre håll. Att de som började surfa åt höger kan vända åter.

Vi och dom

Jag skrev här ovan att det är klassisk högerpolitik att ställa olika grupper av människor mot varandra. Grupper som borde ha mer att vinna på att hålla ihop. Men det betyder inte att det automatiskt skulle råda full harmoni i samhället ifall de många höll ihop. För när de många håller ihop så kan de istället för att rikta vrede mot varandra rikta blicken uppåt mot den lilla minoritet som har den avgörande makten i alla samhällen. Den makten grundar sig på deras ägande som är en del av det kapitalistiska systemet. Socialister vill ena de många till exempel för att beskatta de allra rikaste och få dem att bidra mer till det gemensamma. Socialister har också en vision om demokratisering för att ta makten ifrån de få som nu styr världen i kraft av sitt ägande. Det är naturligtvis också ett sorts ”vi och dom”-tänkande eller klasstänkande. Men det riktar sig inte mot de ekonomiska makthavarna som människor. Det riktar sig mot deras ekonomiska system som vi vill befria både dem och oss andra ifrån.