Denna morgon meddelades att det råder vapenvila mellan Israel och Iran. Låt oss hoppas att den håller. Samtidigt finns anledning att fortsätta fundera över hur västvärldens ledare uttalar sig om och förhåller sig till landet Iran.

Alla framhåller de hur förtryckande regimen i Iran är. Frågan om att åstadkomma regimförändring har också diskuterats. Ja, världen är full av hemska och förtryckande regimer. Regimer som vi kan önska att de ska störtas. Varje gång USA och dessa allierade har startat ett anfallskrig har de framhållit regimernas vidrighet. Men de flesta av världens vidriga regimer har inte blivit anfallna. Många av dem har istället USA:s och västvärldens stöd.

Det är som Fereshte Ahmadi skriver i en läsvärd artikel i Magasinet Konkret:

Det är här den strukturella dubbelmoralen blir tydlig. Saudiarabien – en absolut monarki utan fria val, utan yttrandefrihet, med offentliga avrättningar och förtryck av kvinnor – behandlas som en nära partner. Iran, däremot, …….har mött fientlighet när det försökt gå sin egen väg.

Denna selektiva moral signalerar att det inte är demokrati eller mänskliga rättigheter som styr västvärldens politik, utan snarare strategisk lydnad. Stater som lyder belönas. Stater som trotsar – oavsett deras styrelseskick – bestraffas.

Att minnas historien

Som det står i en artikel på Utrikespolitiska institutet så fanns det i Iran

”…under en kort tid ett styre som närmade sig demokrati men som slutade i en statskupp 1953”.

Den period UI syftar på är en period i början av 1950-talet. Den 29 april 1951 utnämndes Mohammed Mossadegh som ledde Nationella Fronten till premiärminister. Hans regering påbörjade ett antal sociala reformer. Man ville också stärka landets oberoende och kontroll över oljan. Anglo-Iranian oil Company nationaliserades 1 maj 1951, tre dagar efter att Mohammed Mossadegh blivit vald till statsminister. Väst bojkottade då Iran så att man inte kunde sälja sin olja. Och den 19 augusti 1953 störtades Mossadegh i en kupp organiserad av CIA och det brittiska MI6. Kuppen innebar att shahen Reza Pavlavi kom till makten. Iran tvingades betala 70 miljoner dollar i ersättning till Anglo-Iranian oil Company.

Den iranska oljan behärskades därefter av ett konsortium bestående av fyra länder: USA, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna. CIA-chefen Allen Dulles (bror till utrikesministern John Foster Dulles) som ordnat kuppen blev senare vicepresident för Gulf Oil Company*.

I en artikel i Guardian från 2013 berättas att CIA också senare erkänt att man låg bakom kuppen mot den demokratiskt valde Mossadegh:

CIA har för första gången offentligt erkänt att det låg bakom den ökända kuppen 1953 mot Irans demokratiskt valda premiärminister Mohammad Mosaddeq, i dokument som också visar hur den brittiska regeringen försökte blockera frisläppandet av information om sitt eget engagemang i hans störtande.

På sextioårsdagen av en händelse som ofta åberopas av iranier som bevis på västerländsk inblandning publicerade det amerikanska nationella säkerhetsarkivet vid George Washington University en serie avklassificerade CIA-dokument.

”Den militära kupp som störtade Mosaddeq och hans Nationella Fronts kabinett utfördes under CIA-ledningen som en handling av amerikansk utrikespolitik, tänkt och godkänt på högsta regeringsnivå”, står det i en tidigare punkterad del av en intern CIA-historia med titeln The Battle for Iran.

Efter att Mossadegh störtats styrdes landet stenhårt av shahen Reza Pavlavi. Han var den typ av diktator som väst kunde acceptera**. Det var också under hans period som Irans kärnkraftsprogram började utvecklas. 1979 störtades han i en revolution som tyvärr ledde till att ett prästvälde tog över. En regim som både förtryckte sitt eget folk och kom i motsättning till imperiemakterna. Makter som är skyldiga till att ha motverkat demokratin i Iran. Och bidragit till att Iran har sin nuvarande regim.

*källa: David Horowitz: USA og den tredje verden, Pax förlag Oslo 1966

**att Shahen, enligt Fereshteh Ahmadi i den ovan nämnda artikeln, började oroa väst mot slutet av sin tid genom att markera mer oberoende, var för mig en nyhet. Men förändrar inte analysen.